Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - De La Fayette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plikttrogen söker hon att glömma sitt ungdomstycke och lära
sig älska sin man. Det har nästan lyckats, då Guise åter
råkar i hennes väg. Han gripes ånyo av en häftig passion
för henne, hon kämpar förgäves emot sin åter vaknande
böjelse, och till sist beviljar hon honom ett möte. Mannen
överraskar dem, men situationen räddas till hälften av
Montpensiers vän, greve de Chabanes, som också blivit
hertiginnans, ehuru han liksom Guise älskar henne — en ovanligt
fint tecknad figur. Men så kommer en upplösning, som
förefaller att vara vida mera det verkliga livets än
romanens. Chabanes dödas under Bartholomeinatten, Guise
glömmer hertiginnan, vilken vid det häftiga uppträdet fått en
nervchock, som lagt henne på sjukbädden, där
underrättelsen om Guises otrohet ger henne det sista slaget. Hon dör,
ty — heter det — “hon kunde ej bära smärtan att hava
förlorat sin makes aktning, sin älskares hjärta och den mest
trogna vän, som funnits“.
Redan av detta referat finner man, att La Princesse de
Montpensier är en roman av helt annan art än Mademoiselle
de Scudérys. Den betecknar en bestämd brytning med
barocken och är fransk-klassisk redan före Boileau. Bredvid
Le grand Cyrus’ många volymer, i vilka läsaren löper fara
att drunkna, verkar den i sin knapphet såsom en av La
Rochefoucaulds maximer, enkel, naturlig och psykologisk,
och att den berättarkonst, hon redan här lade i dagen, var
äkta fransk, visas av dess likhet med Petit Jean de Saintré.
Båda stämma alldeles i tonen, ehuru grevinnan naturligtvis
aldrig läst den gamla 1400-talsromanen. Något fullkomligt
nytt för 1600-talet var i varje fall detta sätt att skriva
roman. Man söker göra sig fri från de utländska
förebilderna och bliva nationellt fransk.
Debutarbetet gör nästan intryck av att vara ett utkast
till grevinnan de La Fayettes mästerverk La Princesse de
Clèves, som utkom 1678, ehuru den var skriven några år
förut. Ty de bärande idéerna äro de samma, och innehållet
kan likaledes berättas i några få ord.
Av familjehänsyn måste den unga, vackra mademoiselle
de Chartres ingå ett konvenansäktenskap med hertigen av
Clèves. Hon älskar visserligen icke någon annan, men ej
heller mannen, en nobel, fin personlighet, som däremot är
kär i henne. Men så råkar hon på en hovbal samman med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
