Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - De La Fayette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
La Rochefoucaulds nyss citerade aforism om vältaligheten.
Hon är knapp och koncis och säger ej mer än som behöves.
Hon undviker också de starka färgerna, och alla, som skrivit
om hennes roman, hava ofrivilligt kommit att tala om den
bleka, aristokratiska pastellton, som vilar över skildringen.
Förebilden för hennes framställningssätt har ej varit barockens
roman, utan snarast den vid denna tid så populära memoaren
— hon skrev själv en dylik över sin så firade och
olyckliga väninna, hertiginnan av Orléans. Men denna förebild
medförde en viss svaghet: grevinnan berättar hellre själv
än hon låter de handlande tala, hon mera skildrar ett
själsliv än hon låter detta framträda genom personernas egna
yttranden — måhända skrämde de långa talen i barockens
roman henne tillbaka.
Redan i stilen är La Princesse de Clèves således ett
uttryck för den franska klassiciteten i dess skillnad från
barocken. Den är det ock i kompositionen. I Le grand Cyrus
hade handlingen varit ett meningslöst fram och tillbaka.
Här däremot kunna vi följa en enkel och klar
utvecklingslinje. Byggnaden är icke barockromanens, utan den
fransk-klassiska tragediens. Liksom i Racines drama äro personerna
ytterst få och även i andra fall erinras vi här om Bérénices
skald. Liksom hos honom är hjälten en kvinna, några yttre
spännande händelser — krigståg, belägringar o. s. v. som
i barockens roman — förekomma här icke, utan
tilldragelserna äro flyttade från den yttre världen till den inre. Men
likväl står handlingen aldrig stilla. Utan att något sker,
åtsnöres den allt skarpare, den dramatiska spänningen stiger
med varje ny situation, tills dess att den kulminerar i den
stora scenen mellan man och hustru. Romanen är, såsom
Racines drama, blott en själshistoria, och intresset knyter
sig uteslutande till huvudpersonernas psykologi.
Men La Princesse de Clèves är fransk-klassisk också i sin
strävan efter natur i motsats mot barockens förkonstling.
De personer, som grevinnan de La Fayette skildrar, har hon
tydligen, om än icke alldeles desamma, dock mött i det
verkliga livet, utan att hon därför såsom under barocken
satt in dem i någon “nyckelrornan“, och måhända ligger
ock något av hennes egen levnadssaga bakom. Denna strävan
efter natur röjer sig också däri, att hennes båda romaner
spela icke i Persien eller det gamla Rom, utan i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
