Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - De La Fayette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under ligans tid. Men någon historisk roman i Walter Scotts
stil är ingendera. Behovet att giva en tids- och lokalfärg
uppstod först efter Montesquieus insats, och den franska
klassiciteten erfor det icke. Dess mål var i stället att få
fram just det allmänmänskliga, det för alla tider och alla folk
gemensamma. Och det är detta, grevinnan de La Fayette
vill. Endast namnen i hennes romaner äro historiska,
personerna äro det ej, någon tidsfärg har hon aldrig strävat
efter att giva, men hon har velat skildra människor,
verkliga och levande, velat få fram det humana hos dem. Hennes
figurer äro liksom Hacines sammansatta. De ledas icke av
några abstrakta principer, som de förfäkta med Rodrigues
och Polyeuctes fanatism, utan de behärskas av sitt känsloliv,
de äro svaga, passionens barn, icke förståndets, och i den
kamp, i vilken livet kastat dem, utgå de icke segrande och
lyckliga såsom Corneilles gestalter, utan brutna och andligen
upprivna såsom Racines.
På romanens område är grevinnan de La Fayette den
första fransk-klassikern, och jag har redan påpekat det
nationella i hennes berättarkonst. Tillbaka i tiden erinrar hon
om författaren till Petit Jean de Saintré, framåt i tiden
om Maupassant, och man har med rätta fäst sig vid likheten
i ton och stämning mellan La Princesse de Clèves samt Une
vie och Fort comme la mort — samma melankoli, samma
diskreta färger och samma fina psykologi. Om det faktum
att grevinnan de La Fayette börjat sina litterära studier i
barockens roman vittnar endast hennes förkärlek för de
nobla, ädla naturerna och den aristokratiska tonen över det
hela. Men preciositeten har hos henne förvandlats till natur,
den falska idealiteten har blivit äkta. Man kunde därför
tycka, att en rik fransk romandiktning bort följa på La
Princesse de Clèves. Men så blev icke fallet. Den tongi-
vande smakdomaren Boileau intresserade sig ej för romanen,
som han uppmärksammat blott i dess barocka förvillelser,
vilka han ock förföljde med hela styrkan av sin satir, men,
i allmänhet litet gramse på damerna, senterade han ej, att
han i grevinnan de La Fayette hade en meningsfrände. Ingen
av de “store“ försökte sig såsom romanförfattare, och den
barocka romanen levde kvar, även om den hädanefter föll
så att säga utanför den egentliga litteraturen och sjönk ned
till nöjesläsning; t. o. m. Madame de Sévigné läste la
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
