Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dygdigaste brottslingar i världen. Och ingen av dem har tillåtit
sig att ens röra vid henne.“ “Det tillåter jag mig att tvivla på.“
Så kommer Cyrus själv, endast fylld av tanken på den
gudomliga Mandane och talande Madeleine de Scudérys
högtravande romanspråk. Samtalet slutar därför med att
Pluto anser honom fullkomligt sinnesrubbad och kör ut
honom. Därefter komma alla de andra romanfigurerna,
drottning Tomyris, Horatius Cocles, Brutus, Lucretia,
Pharamond m. fl. — alla lika sinnessvaga, lika onaturliga och
lika preciösa. Till sist följer upplösningen. Mercurius
berättar, att dessa icke äro de verkliga hjältarna, utan i
stället en hop lymlar eller snarare “des fantômes
chimeriques“, som blott äro fadda kopior av levande, moderna
personligheter. Visserligen ha de haft djärvheten att
tillvälla sig de forntida hjältarnas namn. Men deras livslängd
har varit kort, och nu irra de kring såsom skuggor vid
Cocytus’ och Styx’ stränder. De förekallas därför ånyo
för att avklädas sina lånta dräkter, och “en fransman“, som
något omotiverat uppträder i de dödas rike, tillfrågas, om
han känner igen dem: “Om jag känner igen dem? De
äro ju alla borgare från mitt kvarter! Goddag fru Lucretia,
goddag Herr Brutus, goddag Herr Horatius Cocles!“
Boileau på 1660-talet gör således minst av allt intryck
av någon gammal pedant; snarare av en respektlös fribytare,
ungdomligt käck och icke så litet övermodig. Men ej heller
Boileau på 1670-talet var pedant. Ehuru han nu
utvecklat sig till lagstiftare inom poesiens rike, satt alltid något
av tjuvpojken kvar hos honom, och hans största poem
under denna tid, den komiska epopéen Le Lutrin, har något
av samma malice, samma skildrarförmåga, som vi erinra
oss från Jodelles Eugène. Anledningen att Boileau kom
att författa denna dikt var en verklig händelse, som Boileaus
vän presidenten Lamoignon berättat för honom. Kanikerna
i Sainte Chapelle hade kommit i delo med varandra om en
ren bagatellsak, och Lamoignon hade fått slita tvisten. Det
var detta, som var den kärna av verklighet, ur vilken
hjältedikten växte fram, väl icke utan all bitanke på ett
annat ofrivilligt komiskt epos, Chapelains Pucelle.
Avunden, som far fram över Frankrike och som lyckats
ställa till split i alla kloster, finner, att det i Sainte Chapelle
råder ett heligt lugn och en from dåsighet och beslutar att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
