Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grumla denna idyll. Främste man i kapitlet är le
Trésorier, och framför den plats, där le Chantre eller kantorn
befinner sig, låter han för att förödmjuka den inbilske
kantorn placera en väldig pulpet, som alldeles skymmer
honom för menigheten. Kantorn låter flytta bort den, och
nu börjar striden på allvar mellan de båda dignitärerna, båda
få sina anhängare, och det kommer till en sammandrabbning
mellan de bägge parterna, varvid folianterna flyga kring som
kanonkulor. Det kan ju ej nekas, att skämtet blir något
uttänjt genom de sex sånger, i vilka den homeriska striden
behandlas. Men de enskilda partierna äro ofta rent
ypperliga, och Boileaus förmåga som realistisk situationsmålare
framträder här bättre än annorstädes. Boileau var långt
ifrån någon fritänkare eller libertin. Men liksom Racine
hade han en dragning åt jansenismen, han avskydde
jesuiterna och beundrade Pascal och Arnauld. Detta kommer
också fram i dikten. Man behöver blott höra anslaget:
Parmi les doux plaisirs d’une paix fraternelle
Paris voyait fleurir son antique Chapelle,
Ses chanoines vermails et brillants de santé
S’engraissaient d’une longue et sainte oisiveté.
Sans sortir de leur lits plus doux que leurs hermines,
Ces pieux fainéants faisaient chanter Matines,
Veillaient à bien diner et laissaient en leur lieu
À des chantres gagés le soin de louer Dieu.
Dans le réduit obscur d’une alcove enfoncée
S’eléve un lit de plume à grands frais amassée.
Quatre rideaux pompeux, par un double contour,
En défendent l’entrée à la clarté du jour.
Là, parmi les douceurs d’un tranquille silence,
Régne sur le douvet une heureuse indolence.
C’est là que le prélat muni d’un déjeuner,
Dormant d’un léger somne, attendait le diner.
La jeunesse en sa fleur brille sur son visage,
Son menton sur son sein descend à double étage
Et son corps ramassé dans sa courte grosseur
Fait gémir les coussins sous sa molle épaisseur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
