Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molière i landsorten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydande, är, att vi här hava det första utkastet till Georges
Dandin, där skämtet sedan fick en så gripande hakgrund av
allvar. Förmodligen slogo dessa stycken an, Molière spelade
väl själv huvudrollerna, och de visade honom den väg, som
bäst lämpade sig för hans begåvning.
Han kastade sig därför på större uppgifter, och 1655
uppförde truppen i Lyon hans första femaktskomedi, L’Étourdi,
Någon större självständighet har detta lustspel icke. Det
är blott en bearbetning av ett italienskt, L’inavvertito av
Nicolò Barbieri, ett stycke i samma stil som Ariostos Cassaria
och som därför rör sig med den nyattiska komediens alla
typer och hävdvunna förvecklingar. Här hava vi den
obligata scenen i en dylik komedi — en gata, där allt
tilldrager sig, dock utan att detta här verkar onaturligt — de
stående typerna: kopplaren, slavinnan, den girige fadern,
den unge älskaren och framför allt den listige slaven — här
betjänten Mascarille — vars lustiga skälmstycken bilda styckets
innehåll. Det hela rör sig om hans försök att komma åt
slavinnan Célie, som äges av kopplaren Trufaldin, men i
vilken Mascarilles unge herre är förälskad. Han är ständigt
färdig att lyckas, men just i det avgörande ögonblicket
korsas hans plan av älskarens obetänksamhet. Det hela
är ganska lustigt och har verklig dramatisk fart i sig.
Men stycket har även andra förtjänster. Den brutalitet,
som ligger bakom den nyattiska komediens erotik och
som knappast förmildrats av italienarna, är här försvunnen
och ersatt av ett visst chevalereskt galanteri, och
“slavinnan“, vilken i den attiska komedien ofta blott varit en
stum person, som alls ej intresserat författaren, har här
blivit något mera: en ung dam, som har sitt lilla svärmeri,
som uttrycker sig fint och diskret och som alls icke
uppfattas såsom någon handelsvara i en kopplares lupanar. Men
både hon och de andra äro ännu blott skizzerade, och i
L’Étourdi spåra vi ännu föga av den blivande psykologen.
Mascarille var dock en figur, i vilken Molière tydligen
förälskat sig och vars roll han också själv utförde: en fattig
fan, bohêmien såsom han själv, kvick och fullkomligt
frigjord från alla fördomar, i krig med moralen och samhället,
men med ett oförbränneligt gott lynne, Figaros stamfader,
vars psykologi Molière ännu visserligen ej hunnit penetrera
— därtill var han ännu allt för intresserad av själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
