Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - De första striderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är, liksom Sganarelle i det föregående stycket, en
fullblodsegoist, som uppfostrar en ung flicka i syfte att sedan taga
henne till hustru. Hans egen ungdom har icke varit alldeles
fläckfri, han känner världen och vet att de bedragna männens
tal är legio. För att han icke skall riskera samma
olycksöde, skall hans blivande hustru uppfostras i fullkomlig
okunnighet om världen, han vill alls icke ha henne modern, och
han föredrar en dum kvinna framför en begåvad, ty en
dylik gör inga snedsprång. För övrigt skulle hans hustru
blott vara till för honom, kunna stoppa och sticka, be sina
böner och vara honom trogen. Därmed punkt.
Agnès i Molières stycke är också, då vi först möta henne,
en liten gås, naiv och okunnig, så okunnig, att hon tror,
att barnen födas genom örat. Men kärleken utvecklar henne
till kvinna, naturen visar sig starkare än en förvänd
uppfostran. En ung man har sett och förälskat sig i henne,
löjligt nog tar han Arnolphe, som han känner under ett
annat namn, till sin förtrogne, denne får således på förhand
veta alla hans anslag, men icke dess mindre blir han mot
sin vilja en postillon d’amour mellan de älskande, och det
är till sist han, som driver fram deras förening.
Psykologien är här djupare än i det äldre syskonstycket,
och i Agnès har han skapat en av klassicitetens bäst
tecknade kvinnogestalter, på samma gång naturlig och graciös.
Men även Arnolphe hör till den store karaktärstecknarens
yppersta figurer. Han är och är avsedd att vara en komisk
figur, hans egoism är fränare än Sganarelles, som dock har
en viss godmodighet. Men då Molière fördjupade sig i
Arnolphes själsliv, gick det honom ungefär som det gått
Shakspere vid teckningen av Shylock. Arnolphes kärlek till
Agnès är till en början blott en medelålders mans hjärtlösa
själviskhet — Arnolphe hade samma ålder som Molière själv,
vilken just vid denna tid gift sig med den tjugo år yngre
Armande Béjart — men då han märker, huru hon glider
honom ur händerna, få hans försök att hålla henne kvar
något av den äkta passionens styrka, och det faller en —
visserligen lätt — skugga av tragik över hans hopplösa
lidelse. Man kan icke blott skratta åt denna sena erotik,
ty det ligger dock något mänskligt gripande bakom
mannaålderns krampaktiga försök att hänga fast vid den ungdom,
som hotar att fly. Men lika litet som annars förfaller Molière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
