Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molières sista dramer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låt vara pjoskiga sjuklingar. Han visste, vad sjukdom var,
och han hade därför rätt att tala. En man med så stark
känsla för naturens egen kraft som Molière hade alltid hyst
det djupaste förakt för den samtida läkarkonstens pedanteri
och charlataneri. Förut hade han i en mängd dramer
tillåtit sig ett mera skämtsamt gyckel med den medicinska
fakulteten. Här blir polemiken allvarligare, och man kan
säga, att Molière i sitt sista drama framlägger ett rent
positivt medicinskt program. Men — frågar Argan — vad
skall man då göra, när man är sjuk? “Ingenting“.
Ingenting? “Nej, man skall ge sig till tåls. När vi låta naturen själv
verka, upphäver hon, milt och sakta, de rubbningar, för
vilka vi råkat ut. Det är vår oro och vår otålighet, som
förstöra alltsammans.“
Det är väl föga sannolikt, att Molière någonsin läst
Hippokrates. Men hans teori — som fått sin tillspetsade form
väl endast av opposition mot samtidens överdrivna
medicinerande — stämmer märkvärdigt väl samman med den
store grekiske läkarens. Dennes metod var
exspektativ-dietetisk. Läkaren skulle uppmärksamt följa sjukdomsförloppet,
men han skulle icke ingripa i onödan, utan låta naturen
själv utöva sin läkande förmåga, så långt detta var möjligt:
“ett gott medel är stundom att icke göra något alls“.
Läkaren bör blott undanrödja de hinder, som finnas för
naturens egen förmåga att bota den sjuke.
I andra ord är detta i själva verket Molières program,
åtminstone så vida vi stryka bort de överdrifter, som ligga
i dramats form av en satir mot den samtida medicinen, och
även här förde Molière således naturens talan. Huvudvikten
i stycket lägges dock på studiet av en inbillningssjuks
psykologi. Molière, som själv så manligt bar sitt lidande, hade
stött sig på dylika individers naiva själviskhet och har i
Argan givit en överlägset väl tecknad typ för dem. Han
går alldeles upp i sig själv, tänker icke på och talar icke
om något annat än sina åkommor, tillbringar hela sin dag
med att medicinera och sköta hälsan, och han vill gifta
bort sin dotter med en läkare för att ständigt hava en
dylik till hands, han blir ursinnig, då man tror honom vara
frisk, men faller kritiklöst ett offer för dem, som smeka
hans sjukdomsfantasier. Denna studie var, som sagt, för
Molière huvudsaken, och vid dramats byggning lade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
