Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Racines biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstummades kritiken allt mer och mer, och den gamle Corneille
uppgav till sist den ojämna striden samt slutade 1674 att skriva
för scenen.
Men förbittringen mot Racine hade dock icke lagt sig,
och 1677 kom det till ett stort nytt slag. Huvudkvarteret
för hans fiender var hertiginnans av Bouillon hotel, och då
man där hörde, att Racine skrev på ett nytt drama, Phèdre,
förmådde man en ung, uppgående stjärna inom litteraturen,
Nicolas Pradon, att författa en tragedi med samma ämne,
vilken inlämnades till Molières forna trupp i Théâtre
Guénégaud. Racines stycke uppfördes den första januari, Pradons
den tredje. Men för de sex första representationerna hade
hertiginnan av Bouillon för 15,000 livres hyrt de förnämsta
logerna i bägge teatrarna och lät Racines stycke uppföras
för nästan tomt hus, Pradons för fullt. Intrigen lyckades
väl blott delvis, ty Racines överlägsenhet gjorde sig snart
gällande, men den sårade djupt den känslige Racine och
hade den följden, att han nu för alltid drog sig från teatern,
trots det att Boileau i sin mästerliga sjunde epistel vältaligt
uppmanade honom att ej giva vika för kabalen. Men även
andra orsaker medverkade till Racines överraskande steg.
Den förtjusande Mademoiselle Champmeslé hade skaffat sig en
ny älskare, och även detta betydde nog ganska mycket för
Racine, som till en del diktat sina tragedier med hennes
bild för ögonen. Men härtill sällade sig en annan impuls,
som blev den avgörande. Racine var nu 38 år — samma
ålder, som Shakspere haft, då den stora krisen i hans liv
inträffade — och de religiösa stämningarna från ungdomen
vaknade nu åter, måhända kallade till nytt liv av den
känslige skaldens motgångar i litteratur och kärlek. Racine fann,
att han levat i synd, icke minst därutinnan att han diktat
för den av jansenisterna så hatade teatern, och den förlorade
sonen vände åter till Port-Royal, försonade sig med sin
faster och med Nicole samt tänkte ett ögonblick på att gå
i kloster.
Lyckligtvis förmådde man honom att avstå från denna
plan, och i stället gifte man bort honom — med en dam,
som hade alla förutsättningar att kunna hindra honom från
ett återfall. Madame Racine var både förmögen och
fullkomligt illiterat, visste enligt sonens uppgift ej ens, vad en
vers var, och kände ej skillnaden på manliga och kvinnliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
