Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Högklassiciteten
- Racine
- Racines främsta tragedier
- Komposition och karaktärsteckning i Racines tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drottningens begäran och väpnar leviterna till templets försvar.
I den fjärde akten avslöjar han hemligheten för Joas, sätter
Davids krona på hans huvud och smörjer honom till konung.
I den femte rycka Athalies skaror an utan att stöta på
något motstånd, ty Joas har öppnat templets portar. Men
när drottningen trängt in i det heliga, höja leviterna ropet:
Leve konung Joas! Och nu är Athalies makt bruten.
Hövitsmännen hylla den unge Davidsättlingen, folket vaknar ur
sin dvala och griper till vapen. Athalie föres bort att
dräpas, och utan någon sammansvärjning har Jahve själv
räddat sitt folk.
KOMPOSITION OCH KARAKTÄRSTECKNING I
RACINES TRAGEDIER.
Racines dramatiska komposition är en lika enkel som
genial lösning av ett problem, med vilket hans föregångare
arbetat ända sedan det franska dramats barndomsdagar.
Medeltidens mysterier, mirakler och moraliteter hade haft en
rik handling, men inga karaktärer, ingen psykologi, blott
framställt en serie händelser. Såsom reaktion mot detta
drama kom Jodelles tragedi utan någon handling alls och
fylld av ändlösa lamentationer, vilka likväl, så barnsligt
otympliga de än förefalla, avsågo att framställa karaktärer
och giva en psykologisk analys av dessa. Det första
försöket att förena dessa båda motsatta arter av drama gjordes
av Hardy. Men han var icke nog skald att kunna lösa
uppgiften, och han misslyckades. Efter honom följde en
verklig skald, Corneille, och hans Le Cid är det första
franskklassiska dramat. Det har en rik och fullständig handling,
ej blott den katastrofala avslutningen av en dylik, och det
rör sig med skarpt utpräglade karaktärer, vilkas själsliv
dramat i första hand avser att skildra; själva den egentliga
handlingen faller också inom detta själsliv. Men i sina
följande dramer, särskilt i sina sista, efter Polyeucte,
avlägsnade sig Corneille allt mera från denna ståndpunkt och
återföll i barocken. Handlingen blir nu mer och mer
invecklad och oöverskådlig, personerna bli, liksom hos hans
föregångare, livlösa marionetter, uppstyltade representanter
för något begrepp, om man så vill moderna ättlingar till
mirakeldramernas känslolösa, principfasta helgon, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0317.html
