Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Komposition och karaktärsteckning i Racines tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
psykologiska analysen upphör, i samma mån figurerna upphöra att
vara verkliga människor, och karaktärerna insättas blott i
en “extraordinär“ handling, som på förhand är
uppkonstruerad. I princip vänder därför Corneille tillbaka till
medeltiden, till ett händelsedrama utan psykologisk analys
och utan verkliga, mänskliga karaktärer. Det var idealisten
Corneilles smak för detta “extraordinära“, som lockade honom
på villovägar, och det var därför först 1660-talet med dess
realism, som kunde återföra dramat till den ståndpunkt, dit
det för ett ögonblick nått redan med Le Cid, om än även
här blott delvis. Ty i själva verket vilar ju också Le Cid
på en dylik “extraordinär“ konflikt, som aldrig torde hava
förekommit i det verkliga livet: en kamp mellan plikt och
kärlek hos en dotter, vilken till sist gifter sig med den man,
som dräpt hennes far.
Racine däremot uppställde fullkomligt medvetet fordran
på en enkel och naturlig handling, och i det redan citerade
företalet till Britannicus bröt han uttryckligen staven över
detta “extraordinära“, som för Corneille varit huvudsaken,
men som i själva verket var ren barock. Det, som
särskilt tilltalade mig — säger han om ämnet för Bérénice —
var dess oerhörda enkelhet. Jag hade länge försökt, om
jag kunde skriva en tragedi med denna enkla handling, som
så var i antikens smak. Det var på grund av denna
enkelhet man satte Plautus över Terentius. Huru ännu mycket
enklare bör då ej Menandros hava varit, när Terentius för
att få en enda komedi måste slå ihop två av hans. Man
må ej tro, att denna regel om enkelhet är grundad på något
hugskott av dem, som uppställt den. Det är blott det
sannolika, som åstadkommer den tragiska rörelsen. Men vad för
sannolikhet ligger väl däri, att det på en enda dag inträffar
en sådan mångfald av händelser, att de knappt skulle kunna
försiggå på flera veckor. Enkelheten är icke ett tecken på
bristfällig uppfinningsförmåga. Uppfinningsförmågan består
däremot just i konsten att skapa av intet, och en massa
händelser är blott en tillflykt för de skalder, som icke i sin
fantasi hava nog rikedom att under flera akter hålla
åskådarnas uppmärksamhet på spänn genom en enkel handling,
buren av lidelsernas våldsamhet, av känslornas skönhet och
uttryckets elegans. Man har klandrat Bérénice och
förmenat, att en tragedi, så blottad på varje intrig, icke kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
