Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - La Bruyère
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leva i Coudés palats såsom “gentilhomme“ med en lön av
1,000 écus om året och antagligen just ingenting att göra.
Men han blev icke gammal och avled hastigt — av slag —
redan 1696.
La Bruyère hörde ej till de mångskrivande författarne.
Han läste och framför allt: han observerade. Och hela hans
litterära bagage inskränker sig, praktiskt taget, till ett enda
arbete: en översättning av Theophrastes’ Kharakteres, åtföljd
av ett tillägg Les Caractères et les moeurs de ce siècle, som
innefattar hans egentliga författarskap. Detta arbete utkom
1688 och tilldrog sig genast en oerhörd uppmärksamhet.
Nya upplagor följde i hastig takt på Varandra, och i dessa
kommo allt flera nya porträtt till, så att det hela till sist
blev en ganska ansenlig volym. Väckelsen att giva en dylik
skildring av samtidens seder och typer hade La Bruyère
naturligtvis fått från Theophrastes — hans arbete avsåg ju
att vara en fransk motsvarighet till det grekiska — men
han hade även en närmare i tiden liggande förebild i de
maximsamlingar och de “porträtt“, som ända sedan Frondens
dagar varit så på modet i Frankrike. La Bruyères bok är
nämligen en blandning av reflexioner och typskildringar, och
särskilt i de förra återfinna vi La Bruyère själv, ty
omedvetet ger han här en teckning av sin egen personlighet.
Han var en lärd och en observatör, en “filosof“ — för
att begagna samtidens terminologi — visserligen ej vidare
originell som tänkare, men med en vaken och fördomsfri
blick. Han läste sina gamla auktorer och gjorde därvid
sina egna reflexioner över människolivet, han flanerade på
Paris’ gator och promenader och använde tiden till att göra
iakttagelser av människor och typer. Man möts — skriver
han — på dessa promenader för att beskåda och ogilla
varandra, men märkvärdigt nog kan man ej göra sig kvitt
denna värld, som man icke älskar, utan endast gycklar med.
Genom sin anställning hos Condé fick han sitt material
oerhört utvidgat. Condéerna voro en familj, som uppfostrats i
lägerlivet, brutala och lidelsefulla, men i alla fall begåvade
och med den högsta franska aristokratiens dock i vissa punk-
ter förfinade sällskapsskick, och La Bruyère fick här tillfälle
att studera denna förnäma värld, från vilken han eljes skulle
hava varit utesluten. Ett bland de bästa partierna i hans
bok är också skildringen av dessa höga herrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
