Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Perrault och klassicitetens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cendrillon, Tummeliten — dessa barnsagor, som sedan hela världen
läst. I viss mån tillhör detta arbete klassiciteten. Perraults
framställning äger dess naturlighet och enkelhet. Stilen är —
i bättre mening — både barnslig och folklig. Men
folkligheten sträcker sig aldrig så långt som t. ex. hos Asbjörnsen
eller ens hos Grimm, och något behov att få fram just folkets
egen berättarstil har Perrault icke. Han är ännu tillräckligt
klassiker för att finna en dylik stil vulgär, och hans
folksagor göra intryck av att vara berättade för små prinsessor
och små adelsfröknar. Liksom i Racines dramer slår även
här slottssalens luft oss till mötes, och det hela är en fin,
älskvärd rokoko. Men om Perrault i denna punkt är klassiker,
är han det icke i en annan. En bland satserna i Boileaus
estetik var ju, att vi i “la raison“ ägde kriteriet på, att
skalden riktigt återgivit naturen. Här däremot förflyttas vi
till sagans nyckfullt fantastiska värld, inom vilken förståndets
lagar alls icke gälla, och sagan var i själva verket en levande
protest mot klassicitetens rationalism, det första försöket att
åter insätta fantasien på den plats, varifrån den ända sedan
Malherbes dagar varit fördriven. Samtiden märkte icke det
revolutionära i dessa till synes så oskyldiga barnsagor, och
Perrault själv, som för övrigt var vida mera rationalist än
Boileau, insåg det ännu mindre; det var först nyromantiken,
som klart förstod, huru fientlig sagan i själva verket var mot
klassiciteten. Men detta hindrade icke, att Perraults samtid
omedvetet njöt av den lilla Rödkappans och Tummelitens
otroliga äventyr. Folksagan — låt vara alltid i rokokons
eleganta hovdräkt — fick även under 1700-talet en ren
blomstringsperiod; omedelbart på Perraults samling följde en
mängd andra av grevinnan d’Aulnoy, Preschac, nulle de
la Force m. fl., och 1701 började Galland sin så viktiga
översättning av Tusen och en natt. I denna sagolitteratur
hava vi under hela 1700-talet en fantasiens reaktion mot
rationalismen, en underströmning, som först med
nyromantiken bryter fram i hela sin kraft.
Perraults andra inlägg gick i rakt motsatt riktning, ehuru
— och denna gång fullt medvetet — också mot klassiciteten.
En huvudpunkt på dess program var den höga
uppskattningen av antiken, och det var rättmätigheten härav, som
Perrault nu satte i fråga.
I stort sett hade ju hela litteraturen, i Italien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
