Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - De första engelska upplysningsfilosoferna - Locke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra graden av visshet är den demonstrativa, till vilken
individen kommer genom slutledningar ur vissa oryggligt
sanna satser. Hit höra först matematikens satser, ty alla
bevis om t. ex. en triangels olika förhållanden äro sanna,
även om några trianglar ej finnas. Hit höra också de moraliska
slutsatserna, ty dessa äro sanna, vare sig de ifrågavarande
dygderna finnas eller ej. Men den högsta graden av visshet
är den intuitiva, då individen omedelbart, utan förmedling
av andra föreställningar, inser en sats sanning. Genom en
dylik intuition fatta vi icke blott de matematiska axiomen,
utan ock de religiösa sanningarna, och Lockes empirism
innehåller således även ett mystiskt ferment, som icke varit utan
betydelse för den andra strömningen inom den följande tiden,
den, som vänder sig mot upplysningsfilosofien. Locke
förnekar heller icke uppenbarelsen. Men väl håller han på,
att ingenting kan erkännas såsom en gudomlig uppenbarelse,
som strider mot förnuftet: “Vad Gud uppenbarat är
otvivelaktigt sant, men det är förnuftet, som avgör, vad som är
gudomlig uppenbarelse eller ej.“ Det är blott förnuftet, som
till sist blir domare och ledsven.
Det var denna tro på det mänskliga förnuftet, som blev
hela 1700-talets signum i dess skarpa motsättning mot det
föregående århundradets fasta bibeltro och
bekännelsefanatism. Det är särskilt i denna punkt, som Lockes och
Voltaires århundrade betecknar renässansens återuppståndelse,
ehuru visserligen i en ny form. Konfessionsstridernas tid
hade avlösts av toleransens och förnuftsreligionens
århundrade. Det är detta, som inledes av Locke. Ty hans religion
var i stort sett en förnuftskristendom utan dogmer och utan
ceremonier, en tro på Kristus och hans lära, sådan denna
framlägges i evangelierna — vid de paulinska breven fäster
Locke mindre vikt. Treenighetsläran kan han ej återfinna
i bibeln och finner den stridande mot förnuftet, liksom ock
försoningsläran och läran om de eviga straffen.
Kristendomens kärna ligger för honom ej i dogmerna, utan i moralen.
Det var denna religion, som med olika avskuggningar
under det nya århundradet blev alla upplysta andars, och
Locke har även givit uppslaget till 1700-talets visserligen
ohistoriska, men djupt ingripande övertygelse, att de olika
religionernas dogmer skapats blott av vidskepliga och
bedrägliga präster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
