Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - De första engelska upplysningsfilosoferna - De engelska fritänkarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänkte blott på sin ekonomi och brydde sig icke om
patienterna. Prästerna voro okunniga, lata, giriga och utsvävande.
Med ett ord: varje stånd hade sina laster. Men likväl
blomstrade detta samhälle. De enskildas laster ökade blott
välståndet i det hela, och dygd och last trivdes förträffligt
samman. Lyxen och fåfängan satte tusen armar i rörelse.
Avunden och egennyttan satte fart i handeln och näringarna,
och snart hade välståndet blivit så allmänt, att även de fattigare
nått upp till en bättre levnadsstandard än förut de rike.
Men plötsligt svängde det allmänna tänkesättet om.
Överallt hörde man en klagan över det allmänna moraliska
förfallet. Och till sist hörsammade Jupiter deras böner. Alla
blevo rättfärdiga. Men vad blev följden? Domstolssalarna
stodo snart öde, ty ingen processade mer, och advokaterna
blevo av med sina klienter. Även fängelserna blevo utan
användning, och bödel, polis och låssmeder hade ingenting
att göra. De förnäma avskedade sina tjänare, husen föllo
i pris, ty man inskränkte sig så mycket som möjligt,
byggmästare, målare och bildhuggare förlorade sina kunder, ty
ingen lade sig numera till med någon onödig lyx. Några nya
moder kommo icke upp, ty var och en bar samma kläder,
så länge de höllo hop, och i följd därav gingo fabrikerna
under.
Samhället hade förlorat sin kraft, och då det anfölls av
en starkare fiende, dukade det under.
Detta är i sammandrag bifabelns innehåll. Vid första
blicken förefaller det, som om Mandeville uppträdde till
försvar för Shaftesburys och Leibniz’ theodicé, ty meningen
tyckes ju vara, att bristerna i världen äro nödvändiga för
det helas bestånd. Enligt Mandeville existerade staten
egentligen genom de laster, över vilka man beklagade sig, och han
jämför detta med harmonien vid ett musikstycke, som
uppkommer därigenom, att toner, som äro rakt motsatta,
förbindas med varandra. Men att Mandeville från början ej
avsett dessa theodicéer, är lätt att konstatera. Bifabeln kom
ut 1706, Shaftesburys theodicé 1709, Leibniz’ 1710. Och
i de senare upplagorna av fabeln — 1714 och följande år —
försåg han dikten med åtskilliga utredande avhandlingar, i
vilka han särskilt vände sig mot Shaftesbury. I själva verket
stod han också på den rakt motsatta ståndpunkten och ansåg
i likhet med Hobbes, att det var genom de egoistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
