Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - Brytningen i den franska kulturen - Bayle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frånstötande bild av det destruktiva och negativa i Bayles
hela verksamhet, och denna uppfattning går igen också hos
andra franska litteraturhistoriker. Han har i honom
framför allt sett en föregångare till Voltaire och bedömt Bayle
såsom han otvivelaktigen uppfattades av 1700-talet.
Måhända är denna uppfattning riktig, men den stämmer i varje
fall ej med den ståndpunkt, som Bayle själv förklarade vara
sin, och får denna gälla, var Bayle icke en
upplysningsfilosof i samma mening som Voltaire. Bayle var framför
allt kartesian och betecknar kartesianismens övergång till
filosofisk radikalism.
Brunetière har genialiskt anmärkt, att det hos Bayle fanns
något både av en 1500-tals lärd och av en
upplysningsfilosof från 1700-talet, däremot intet av 1600-talets
klassicitet. Han är visserligen ofta ganska kvick, men han saknar
takt och egentlig smak d. v. s. just de egenskaper, som
utgjorde klassicitetens styrka. Kompositionen i hans arbeten
är avskyvärd, han har intet sinne för Bossuets pompösa
retorik, älskar framför allt fakta, och har en förträfflig kritik
över de då så populära akademiska elogerna. För de
skönlitterära frågorna, som för Racines tid betytt så mycket, har
han intet intresse, och det enda hos honom, som röjer hans
samband med Descartes’ århundrade, är hans filosofiska
rationalism, endast att han är mera modig och hänsynslös än
Descartes. Och han erinrar dessutom icke så litet om
1100-talets käcka, ungdomsfriska skolastiker med deras böjelse att
oförskräckt tänka ut varje tanke utan hänsyn till de praktiska
resultaten, endast av en naivt förvånad förtjusning över det
mänskliga tankeinstrumentets förmåga. Brunetière anmärker
ganska riktigt, att han har en passion kanske mindre för
sanningen än för dialektiken. T. o. m. metoden att anföra och
pröva skälen för och emot en åsikt är densamma som inom
1100-talets skolastik. Denna lust att kritisera, att
söndersmula allt är den under upplysningstiden återupplivade
1100-tals skolastiken. Men Bayle är här mera konsekvent än
efterföljarne, ty innerst voro de senare upplysningsfilosoferna
stora dogmatiker, endast att deras dogmatism var en annan
än statskyrkans. Det kan aldrig falla Voltaire ett ögonblick
in att betvivla, att kristendomen har orätt, ännu mindre att
förståndet över allt har rätt. Bayle däremot är fri även
från denna dogmatism. Ingen auktoritet, ingen förutfattad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
