Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Pope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skald, och detta rykte befästade han ytterligare genom sin
av samtiden så beundrade översättning av Homeros.
Eftervärlden har icke kunnat instämma i den beundran, som
denna tolkning framkallade. För den kyska, naiva och stränga
skönheten i den helleniska dikten hade Pope naturligtvis ej
öga, och denna oförmåga att uppfatta Homeros delade han
med hela sin samtid, vilken liksom renässansen satte
Vergilius vida högre. Hans översättning är därför i
verkligheten snarare en omskrivning, genom vilken Homeros —
såsom man sagt — från en forngrekisk aoid, en “barbar“,
förvandlats till en korrekt herre i allongeperuk från Popes
egen tid. Det var först genom en annan engelsman, Wood,
som en riktigare, mera historisk uppfattning av Homeros
skulle bryta igenom och därmed ock bana vägen för den
nyklassiska litteraturen vid århundradets slut.
Under tiden, medan han arbetade på sin stora
översättning, publicerade han ock, 1717, en självständig dikt, Eloisa
to Abelard, som likaledes har en icke ringa
litteraturhistorisk betydelse. Själva formen var här icke ny, utan hade
lånats från Ovidius’ bekanta Heroides, som förut inspirerat
flera andra moderna författare. Innehållet var lika litet
Popes egen uppfinning. Det finnes en tämligen stor
brevväxling mellan den verklige Abelard och den verkliga Heloisa,
av vilka brev redan 1693 en fransk översättning utkommit,
och 1714 hade en i modern stil utarbetad omskrivning på
engelska utgivits av Hughes. Det är denna omskrivning
Pope följer, därifrån har han lånat alla tankarna, och själv
har han blott tillagt ornamenten. Men dessa hava nu blivit
själva huvudsaken i det brev, som Pope låtit Eloisa sända
till Abelard. Taine har träffande jämfört hans Eloisa med
en italiensk koloratursångerska — idel drillar och cadenser,
crescendo och pianissimo, halsbrytande löpningar utefter hela
tonskalan, allt anlagt på applåden från den publik, inför
vilken primadonnan spelar, men aldrig ett spår av sanning,
av äkta känsla. Och likväl slog denna så förkonstlade dikt
oerhört an på samtiden, och ännu Tegnér kunde tala om
Heloisa, vars minne “Pope med sångens trollmakt kom att
väcka upp i graven“. Varpå berodde då denna popularitet
ännu vid 1800-talets början? Så vitt jag vågar döma på
två egenskaper hos dikten, genom vilka Pope, eljes en bland
upplysningens mest typiske författare, anslog rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
