Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Pope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förromantiska strängar. Först dess starka sentimentalitet. Denna är
nu visserligen icke äkta, men det är sentimentaliteten över
huvud mycket sällan, allra minst var den det under
förromantikens tid; ännu Lidners Spastara påminner icke så
litet om en italiensk primadonna, blott att drillarna äro
avpassade för en senare tids publik. Pope tillgodosåg därför
här en smak, som vi kunnat iakttaga redan under
restaurationen — hos Otway och Southerne — och som mot det
nya århundradets mitt allt starkare skulle göra sig gällande,
med Steele, Lillo, Richardson, Young, m. fl. Trots
upplysningens förståndskyla låg denna känslosamhet i tiden,
fanns t. o. m. hos den torre Pope att döma av hans
samtidigt med Eloisabrevet skrivna dikt Elegy to the memory
of an unfortunate lady, som icke blott innehåller Popes
vackraste och mest melodiska vers, utan ock röjer en poetisk
känsla, som man icke väntat att finna hos författaren till
Essay on Criticism. Den stämningsfulla bild, som Pope här
ger av den ensliga, bortglömda graven på den främmande
kyrkogården — denna bild hörde till dem, som ägde
verklig, frisk livskraft, och med denna dikt gav han uppslaget
till den sedermera, särskilt genom Gray, så populära
kyrkogårdsromantiken.
Men Eloisa to Abelard har även en annan beröringspunkt
med förromantiken. Klassiciteten hade ärvt renässansens
förakt för medeltiden, “gotikens“ barbariska tidsålder, och detta
förakt blev än starkare under upplysningen, för vilken
medeltiden framstod såsom vidskepelsens och fördomarnas mörka
århundraden. Men icke dess mindre kan man under 1700-talet
iakttaga en rakt motsatt, förromantisk strömning, som
bebådar en helt annan värdesättning, och egendomligt nog
utgår denna gryende “klosterromantik“ från den prosaiske
Pope. Vi behöva blott lyssna till anslaget i Eloisa to
Abelard:
In these deep solitudes and awfull cells,
Where heav’nly-pensive contemplation dwells
And ever-musing melancholy reigns,
What means this tumult in a vestal’s veins?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
