Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Swift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädrot. När de börja suga på den, bliva de så livliga, att
de ibland omfamna varandra, tjuta, grina och skrika,
varefter de till sist somna mitt i smutsen. Vad beträffade
Yahoos-honorna brukade de “ofta ställa sig bakom en häck
eller buske för att se på de unga hannar, som gå förbi,
och under många löjliga åtbörder och miner än titta fram,
än gömma sig, under det att en vidrig lukt spred sig
omkring dem; om någon hanne närmade sig, drog honan sig
långsamt tillbaka, såg sig ofta om och sprang med låtsad
skygghet undan till något ställe, dit hon visste, att hannen
skulle följa henne. Om någon gång en främmande hona
kom ibland dem, samlades tre eller fyra av hennes eget kön
omkring henne, gapade, snattrade, grinade, luktade henne
både fram och bak och vände sig sedan från henne med
åtbörder, som uttryckte förakt och översitteri“.
Dylika skildringar kunna endast hava nedskrivits av den,
som djupare än andra druckit ur människoföraktets kalk —
bland senare författare vet jag knappt någon annan än
Strindberg, som kommit upp till ett dylikt furioso. Och
dock skulle Swift arbeta sig ännu längre in i detta
människohat. Stella avtynade allt mer och mer, och under två år
fruktade Swift dagligen för hennes liv. I januari 1728
avled hon, och samma natt skrev Swift i sin dagbok: “I
dag, söndagen den 28 januari 1728, gav mig omkring klockan
åtta en tjänare en biljett med underrättelsen, att den
trognaste, dygdigaste och bästa vän, med vilken jag och kanske
en människa överhuvud blivit välsignad, slutat sitt liv. Hon
dog i kväll klockan sex, och så snart jag blivit ensam,
omkring klockan elva på natten, beslöt jag att, för mitt eget
behov, säga något om hennes liv och karaktär.“
Därpå nedskriver Swift ett porträtt, hållet i denna stränga
stil, som var för honom egendomlig och som så starkt skiljer
sig från de franska elogerna. Han målar hennes bild med
realistens noggrannhet, anför smådrag, har uppmärksammat
även hennes fel, låter aldrig vid skildringen av hennes
förtjänster förleda sig till något känsloutbrott. Och likväl
verkar denna teckning så överväldigande — såsom en
våldsamt undertryckt snyftning.
Dagen därpå ville han fortsätta, men kunde blott
nedskriva: “Mitt huvud värker, och jag kan icke skriva.“ Först
den tredje dagen kan han börja på nytt: “Det är natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
