Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Swift - Defoe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att få en enda penny; den yngste är nio år gammal, och
min hustru är vid den åldern, att hon ej kan få några fler.“
Utgångspunkten för Swift var den oerhörda, cyniska
egoism, med vilken engelsmännen behandlade Irland, och från
denna utgångspunkt drar han sina slutsatser med en
järnhård logik. Så vida utgångspunkten är riktig, så vida Swift
hade rätt i sin övertygelse om deras hjärtlösa själviskhet,
är konsekvensen obestridlig, och Swift gör sig aldrig skyldig
till någon överdrift, röjer aldrig någon indignation, som
visar, att han själv känner sig upprörd, aldrig något löje,
som skulle hava stört den Inferno-stämning, som vilar över
hela framställningen. Den tanke, som ligger bakom är: så
usla ären I, så själviska, så hjärtlösa, och att ni inte handlar
så, beror bara på en ny lumpenhet — att ni är allt för
fega för att våga till det yttersta draga ut den naturliga
konsekvensen ur er världsåskådning.
Då Swift skrev denna satir, stod han redan vid vanvettets
gräns. Men till hans olyckor hörde, att förvissningsprocessen
var långsam, med ljusa mellanstunder. Under en av dessa
skrev han en dikt om sin egen död. Stackars Pope skulle
vid underrättelsen om hans frånfälle sörja honom en månad,
Cray en vecka, Arbuthnot en dag, och Saint-John skulle
sucka: “Det är skada, men alla måste vi dö“. Damerna
skulle vid sitt kortspel ägna hans minne en suck: “Nå,
domprosten är död (vad var det nu, som var trumf?). Ja,
måtte Herren förbarma sig över hans själ (spela ut!)“.
Det sista brev, i vilket han ännu röjer något förnuft, är
från 1740; sedan försjönk han i ren apati utan att ens
kunna tala. Men först 1745 gjorde döden slut på detta
olycksmättade liv. Enligt hans testamente gick hans
efterlämnade förmögenhet, 12,000 pund, till ett dårhus, som
några år senare kunde öppnas i Dublin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
