Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Queen Anne
- Addison och Steele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
The Lover, som likväl avsomnade efter tre månader.
Addison å sin sida började ånyo 1714 att utgiva Spectator,
men efter tre månader upphörde den, den 29 september.
I augusti 1714 hade drottning Anna avlidit. Därmed
kastades Addison ånyo in i statslivet, steg där till allt högre
värdigheter, men för skönlitteraturen var han förlorad. Han
blev heller icke gammal och avled redan 1719. Även Steele
drogs efter tronförändringen allt mera in i politiken, fick
väl aldrig någon ledande ställning, råkade t. o. m. i
polemik med sin gamle vän Addison, men överlevde honom i
tio år. Deras litterära storhetstid, den tid, då de
samverkade, hade varit kort, blott fyra år, men under dessa fyra
år hade de dock gjort en insats, som blev bestämmande
för hela 1700-talets kultur.
*
På sin tid voro Addison och Steele dock uppskattade
även för sin övriga arbeten, som nu äro ohjälpligt glömda,
och vi skola därför något sysselsätta oss med dem. De
litteraturhistoriskt mest betydande äro deras dramer, och
över huvud sammanfaller det engelska dramats historia under
denna tid nästan med en redogörelse för deras teaterstycken.
Såsom förut påpekats hade det stolta engelska dramats
livskraft brutits med puritanernes seger, och med
restaurationen hade man fått både ett nytt drama och en ny teater.
I början av 1700-talet funnos egentligen blott två scener,
Theatre Royal i Drury Lane och Queen’s Theatre i
Haymarket, ty på två andra ställen spelade man blott
tillfälligtvis. De båda förra voro inrättade efter det franska mönstret
med ridå, dekorationer o. s. v., och såsom vanligt då ett
drama befinner sig på förfall, lade man framför allt an på
den praktfulla utstyrseln; regissören och icke författaren
blev den viktigaste personen vid teatern. Tack vare denna
smak var det framför allt den italienska operan, som nu
kom på modet, mera än talpjeserna, och till vilka sceniska
löjligheter man kunde göra sig skyldig, framgår bäst av
Addisons kritik av dessa italienska operor, av vilka han var
en avgjord fiende, ehuru han själv i sin ungdom författat
en operatext, Rosamond. I dessa operor måste man hava
baletter, vattenfall, blixt och åska o. s. v. En gång släppte
man lös levande sparvar på scenen, men då dessa ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 20 23:16:34 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/5/0148.html
