Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Addison och Steele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begränsade sig till den roll, man ämnat dem, måste man
upphöra därmed. I en annan rolig essay skildrar Addison en
representation i Haymarketteatern, där Signor Nicolini skulle
kämpa mot ett lejon. Redan underrättelsen härom var nog
att fylla teatern, då några trodde, att man till denna
föreställning skulle låna ett av de verkliga lejonen i Towern.
Så långt sträckte sig naturligtvis ej naturalismen, utan i
stället utfördes rollen av teaterns ljusputsare, som
emellertid hade ett allt för koleriskt temperament och allt för
kraftigt kämpade för sitt liv. Man måste därför ersätta
honom med en annan, teaterskräddaren, vilken emellertid
befanns vara för fredlig för att rätt kunna uppbära rollen
av ett numidiskt lejon. Till sist övertogs den därför av
en amatör, en gentleman från landet. Han och Nicolini
kommo förträffligt omsams, och det berättades, att lejonet
och dess besegrare efter den blodiga striden helt fredligt
sutto och rökte sina snuggor tillsammans bakom kulisserna.
Någon egentlig karaktär hade dramat icke under denna
upplösningsperiod, och i varje fall är det ett misstag att
tro, att Shakspere var alldeles bortglömd. Hans stycken
spelades fortfarande; 1703 uppfördes i Drury Lane ej mindre
än sju: Hamlet, Lear, Macbeth, Timon, Richard III, Titus
Andronicus och Stormen. Visserligen skrevos dessa äldre
stycken ibland om för att tillfredsställa den nya smaken;
så t. ex. gav man King Lear ett lyckligt slut. Men andra
dramer gåvos i oförändrat skick. Därjämte uppfördes flitigt
översättningar från den fransk-klassiska repertoaren, och ett
bland de stycken, som Sir Roger de Coverley åsåg, var
Racines Andromaque. Av det klassiska i Racines tragedier
synes man dock ej hava haft någon uppfattning, och lika
populära voro de preciösa barockdramerna.
Någon i högre mening självständig engelsk dramatik
förekom ej, och det enda sorgespel, som har någon
litteraturhistorisk betydelse är Addisons Cato. I det väsentliga skrev
han stycket i Italien, och uppslaget fick han även från en
tragedi, som han åsåg i Venedig. Men hans Cato
uppfördes först 1713, då kampen om tronföljden, stod som hetast,
och utan tvivel var det denna politiska situation, som
skapade styckets framgång.
Addisons syfte var att giva sina landsmän ett drama i
den franskklassiska stilen, och han synes också hava varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
