Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den franska reaktionen mot det föregående bigotteriet
yttrar sig i en annan form, dels, ehuru till en början
mindre, i en politisk liberalism, beroende på en jämförelse
mellan franskt och engelskt statsskick, dels i ett allt
djärvare och djärvare religiöst fritänkeri, som hämtar sin näring
både från den rationalism, som ligger i själva det franska
folklynnet och som vi iakttagit även under klassicitetens
dagar, men som då motverkats av en konkret, av
antikstudier ledd skönhetskänsla, och från de impulser, som nu
kommo från England. Dessa impulser — de första, som
fransmännen fått från ett germanskt land, — äro av
särskild vikt, och vi skola därför taga en hastig överblick
över de litterära förbindelserna mellan de båda landen.
Ända sedan Edward Bekännarens dagar hade Frankrikes
kultur haft en oerhörd betydelse för England. Under
medeltiden var den normandiska östaten ju blott ett franskt
biland, och även långt efter det att Englands konungar
förlorat sina franska besittningar, var franska den engelska
överklassens språk. Under hela renässansen möter man
inom Englands litteratur efterbildningar från franskan, och
med restaurationen, med Dryden och Pope, blev detta
beroende ännu starkare.
Alldeles motsatt var Frankrikes förhållande till England.
Trots de engelska erövringarna i Frankrike voro
medeltidens fransmän alldeles obekanta med engelskt språk, likaså
renässansens och klassicitetens. Långt in på 1700-talet
betraktades engelsmännen som ett slags barbarer, ungefär så,
som fransmännen sedan betraktat tyskarna. Ingen
litterärt bildad fransman torde före 1700-talet hava kunnat
engelska. Icke ens Saint-Évremond, vilken i början av
1660-talet såsom politisk flykting kom till England och vistades
där ända till sin död, 1703, lär hava talat engelska och
behövde det ej heller, då alla hans engelska umgängesvänner
behärskade franskan. Visserligen funnos några få franska
arbeten till hjälp för dem, som ville lära sig engelska,
men dessa voro uteslutande till praktiskt bruk, avsedda för
köpmän, och för den franska kulturen hade England knappt
större betydelse än Argentina nu har för oss. Väl voro
några få engelska arbeten översatta på franska, men de
flesta av dem voro ursprungligen skrivna på latin, såsom
Morus’ Utopia och Barclajus’ Argenis, och de övriga torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
