Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Romanen - Prévost
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRÉVOST SÅSOM ROMANFÖRFATTARE 1 7 7
mal dam eller slutligen att lita till korten. Moralen hos
det samhälle, som här skymtar fram, skiljer sig ju föga
från den, som vi mött hos Wycherley, och skillnaden består
vid första blicken blott däri, att vi hos Prévost aldrig stöta
på något rått uttryck, ty människorna hava här åtminstone
den yttre civilisationen. Men som vi strax skola se hava
de i viss mån också den inre.
Sambandet med den picareska romanen märkes dock föga.
Ty fyra år före Marivaux, vilken troligen ej känt till Pré-
vosts föga uppmärksammade, i Amsterdam tryckta bok, har
Prévost här nationaliserat den picareska romanen, icke blott
förlagt skådeplatsen till Frankrike och skildrat det rent
franska samhället, utan också sammanträngt de många väx-
lande äventyren till en fast komponerad roman med blott
få personer och med en genomförd psykologisk analys.
Den mångskrivande Mademoiselle de La Force hade väl
i sin roman Gustave Vasa (1697) infogat en novell med en
kurtisan till hjältinna. Men denna novell är i verkligheten blott
en romantiserad omskrivning avDyvekes för oss nordbor bekanta
historia och har ej den ringaste likhet med Prévosts. Där-
emot har han måhända tagit intryck av Defoes Moll Flanders,
vars hjältinna likaledes deporteras till en amerikansk koloni,
och känslan för den nya världen, för dess frihet från Euro-
pas fördomar återfinnes redan hos Defoe. Det är hit —
yttrar des Grieux till Manon — “man måste komma för
att kunna njuta kärlekens verkliga sällhet. Det är här,
som man älskar utan bisyften, utan svartsjuka, utan obe-
ständighet. Våra landsmän komma hit att söka guld; men
de förstå ej, att vi här hava funnit vida värdefullare skatter“.
Detta är ju samma stämning, som sedan återkommer hos
Chateaubriand, och dödsscenen i Attala är, såsom ofta
påpekats, slående lika den i Manon Lescaut. Hos Prévost
är det en romantik före romantiken. Ty detta svärmeri för
det exotiska utgör just ett av huvuddragen i hela den för-
romantiska rörelsen. Men själva uppslaget stammar nog
ytterst från Defoe.
Allt detta är emellertid blott utanverk. Det väsentliga
ligger på ett annat håll — först i psykologien. Av La
Bruyère har Prévost, så vitt jag kunnat finna, lärt föga,
ty av dennes “karaktärer“ möter man knappt några i boken.
Varken hjälten eller hjältinnan äro typer, utan ytterst sam-
Schück. Allmän litteraturhistoria. V. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
