Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Romanen - Prévost
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 PRÉVOST SÅSOM hOMANFORÉATTAftË
mansatta naturer, människor, som Prévost mött i det dagliga
livet och där studerat. Vad jag givit — skriver han själv
om des Grieux — “är en mångtydig karaktär, en blandning
av dygder och laster, en ständig motsägelse mellan ädla
känslor och dåliga handlingar“.
Någon egentlig analys av Manons själsliv förekommer ej,
då det ju ej är hon, som berättar. Men likväl får man en
ytterst levande bild av henne — om man så vill en Cleo-
patra från 1731 års Paris, visserligen utan det demoniska,
nästan övermänskliga i Shaksperes diktskapelse, men kanske
lika bedårande och lika fördärvbringande. Manon är glad,
graciös, vacker, lättsinnig, på samma gång kokett och na-
turlig. Det är något fjärilslikt över hela hennes väsen, hon
reflekterar aldrig, följer stundens ingivelser, har ingen trohet
och ingen moral, hon narras och stjäl, säljer sin kärlek,
när hon ej på annat sätt kan tillfredsställa sitt begär efter
nöjen och lyx, hon kan känna sig olycklig, då straffet kom-
mer, men hon erfar aldrig några samvetskval, aldrig någon
känsla av att hon krossat ett människolivs lycka, och så
snart hon blivit fri, klingar hennes skratt lika friskt och
glatt som förut — man frestas att säga: lika oskyldigt och
flickaktigt. Hon hade — yttrar des Grieux — ej det ringaste
intresse för pengar, men hon kunde ej ett ögonblick vara
lugn, då hon fruktade att bli utan. Hon behövde nöjen,
men skulle aldrig hava rört en sou, om hon kunnat förskaffa
sig dem, utan att det kostat något. Hon brydde sig icke
ens om att fråga, varifrån vi fingo våra tillgångar, så vida
hon i alla fall hade en angenäm dag. Ehuru hon älskade
mig ömt och ehuru jag var den ende, efter vad hon själv
försäkrade, som ingav henne verklig kärlek, var jag viss på,
att denna kärlek aldrig skulle kunna bestå provet. Så vida
jag haft en medelmåttig förmögenhet, skulle hon hava före-
dragit mig framför varje annan på jorden, men jag tvivlade
icke på, att hon skulle övergiva mig för en rikare älskare,
så vida jag blott kunde bjuda henne en trofast kärlek.
Då hon kort därefter rymde från honom, skickade hon
honom en biljett, som kanske bäst målar hennes väsen:
“Min käre chevalier! Jag svär dig, att du är mitt hjärtas
avgud och att det ej finnes någon på jorden, som jag kan
älska som dig. Men, min stackars vän, i den belägenhet,
vari vi befinna oss, är troheten en dum dygd. Tror du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
