Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Teatrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 DEN ITALIENSKA TRUPPEN
hos konungen, men Ludvig XIV avgjorde tvisten till italie-
narnas förmån. Segern blev emellertid kortvarig. Ty deras
väl drastiska skämt, som ofta gick ut över de devota,
ansågs av vederbörande vara varken i enlighet med god
ton eller med moralen, och då de 1697 annonserade en
pjes, La Fausse Prude, som var byggd på en smädeskrift
mot Madame de Maintenon, blev måttet rågat. På en
kunglig order slogs deras teater igen, och själva förvisades
de från Frankrike. Förbudet emot deras representationer
upprätthölls under Ludvig XIV:s hela återstående regering,
ända till 1716, då regenten ånyo inkallade en italiensk
trupp, Riccobonis, som åter tog Hotel de Bourgogne i be-
sittning och 1723 erhöll ett årsanslag av 15,000 livres
samt titeln Comédiens du Roy. De spelade först blott sina
improviserade italienska stycken, uppträdde också i halv-
masker, men då publiken, som icke förstod italienska, började
troppa av, övergingo de efter några få år (1718) till franskan.
Betydande franska författare gjorde nu också utkast till
deras improviserade farser och slutligen skrevo de för dem
genomarbetade texter. Det var huvudsakligen för denna
Théâtre Italien, som Marivaux författade sina stycken; av
hans trettio dramer uppfördes nitton av italienarna och blott
elva av Comédie française. Till denna förkärlek bidrogo
helt visst de utmärkta skådespelare, över vilka truppen för-
fogade, Riccoboni, kallad Lelio, och primadonnan Giovanna
Rosa Benozzi, kallad Sylvia, för vilken Marivaux’ flesta
kvinnliga huvudroller äro utarbetade. Men en annan orsak
till denna förkärlek var nog också den större estetiska fri-
het, som författarne här ägde; de voro här mindre bundna
av “reglerna“ och av traditionen, och komedien fick här
därför utveckla sig i friare former.
Repertoaren bestod således av franska komedier, men
också av parodier, särskilt på Voltaires tragedier, och denna
sedan under Gustav III:s tid även i Sverige så populära
genre stammar från Théâtre Italien. Vidare av arlekinader,
både italienska och franska, små sångspel, pantomimer, ba-
letter o. s. v. — således ett mycket fritt och blandat program.
Detta började allt mer och mer sammanfalla med det, som
utbildats för Opéra Comique — varom jag strax skall tala
— och slutligen, 1762, sammanslogos de bägge teatrarna.
Théâtre Italien blev därmed en lyrisk scen, hemorten för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
