Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Teatrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
186 TEATERVÄSENDET
komponerade särskilda, nya melodier, “arietter“, till orden;
kompositörerna — Philidor, Grétry m. fl. — kommo nu att
bliva mera betydande än librettförfattarne, och därmed upp-
stod en opéra comique i mera modern mening; denna nya
genre inleddes med Favarts så populära Annette et Lubin
(1762). Trots de försynta anspråken äro dessa små sång-
spel icke utan betydelse för uppfattningen av århundradets
litterära karaktär, ty det är särskilt i dem — och i Mari-
vaux’ lustspel — som rokokon kommer fram i sin mest
älskvärda gestalt, och i grunden åtnjöto de även större
popularitet än de högtravande tragedierna, som snarare voro
barockens än klassicitetens ättlingar. Även verkligt bety-
dande författare såsom Le Sage, Pirón och Saint-Foix
skrevo för dessa marknadsteatrar.
Själva teaterväsendet i övrigt undergick under 1700-talet
få förändringar. Den viktigaste var, att åskådarna nu för-
svunno från scenen. För klassicitetens drama hade de va-
rit mindre stötande, än vi vanligen föreställa oss. Detta
drama var strängt psykologiskt, krävde ingen yttre hand-
ling, rörde sig med blott få personer, aldrig med några
massor. Det hela var därför snarast en deklamation av
några få skådespelare, och att scenens bakgrund då upptogs
av en krets åskådare, stötte därför mindre. Voltaire där-
emot, som sett de engelska teatrarna, där publiken med re-
staurationen avlägsnats från scenen och där handlingen var
ytterst livlig, även i Drydens skådespel — Voltaire, som
ivrade för ett mera rörligt drama, tog därför ofta till orda
mot det franska bruket. I företalet till Sémiramis yttrar
han bl. a.: “Ett av de största hinder, som på vår teater
finnes för varje stor och patetisk handling, är den skara
av åskådare, som på scenen blandar sig med skådespelarna . . .
Jag kan icke nog beklaga och nog förundra mig över det
ringa intresse, som man i Frankrike har för att värdigt
uppföra de förträffliga stycken, som där givas. Cinna och
Athalie förtjäna verkligen ett bättre öde än att spelas i ett
bollhus, i vars ena ända man ställt några smaklösa dekora-
tioner och varest åskådarna mot all ordning och mot allt
sunt förnuft äro placerade, några på själva scenen, andra
stående på en plats, som man kallar parterre, där de skam-
ligt trängas och besväras och där det ibland uppstår slags-
mål , . , En verklig teater bör vara rymlig. Den bör fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
