Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Teatrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSTYMEK 189
trädde Mademoiselle Saint-Huberty i en grekisk dräkt, som
kopierats från en relief i Vatikanen. Även åtskilliga andra
ansatser förekommo. Men det stora genombrottet skedde
först med Talma, som väckte ett oerhört uppseende, då han
i en biroll i Voltaires Brutus uppträdde i romersk dräkt
(1787), och först nu slog reformen igenom, i det att man
började intressera sig för en historisk kostymtrohet. För-
ändringen sammanhänger naturligtvis dels med den antik-
strömning, som under denna tid gjorde sig gällande inom
både konst och litteratur, dels också med den historiska
uppfattning och det intresse för olika tiders och folks egen-
domliga karaktär, som ända från Montesquieus insats kan
spåras inom kulturen. Dock förtjänar att minnas, att de
mera fria teatrarna, Théâtre Italien och Opéra Comique,
icke voro bundna av traditionen vid Comédie française.
Föi’ Théâtre Italien hade Watteau ritat kostymer, som ut-
märka sig för sin friska, graciösa fantasi, och vid Opéra
Comique uppträdde Madame Favart i en fullt naturtrogen
bondedräkt — t. o. m. i träskor — under det att bond-
flickorna på operan i enlighet med bruket voro kostymerade
som hertiginnorna, när de uppvaktade konungen i Versailles.
Något stort drama åstadkom det franska 1700-talet ju
icke. Men likväl kan man säga, att teatern var bränn-
punkten för århundradets pariserliv. Få tider ha så gått
upp i teatern som denna. Breven och memoarerna syssel-
sätta sig till en väsentlig del med teater, aktörer och ak-
triser, och utom de offentliga teatrarna funnos massor av
enskilda, ej blott teatrarna på de kungliga slotten utan ock
hos rika privatpersoner. Hovets herrar och damer voro
ofta förträffliga sceniska artister, och Marie-Antoinette led
av ett teaterraseri, som knappt tyckes hava givet efter för
Gustav III:s. Den dramatiska konsten ingick även i den
tidens pedagogik. Tessin berättade 1755 för sekreta ut-
skottet om sin kungliga elev: “Med drottningens enskilda
bifall spelte jag sedermera små komedier med prinsen, var-
till ämnen av mig valdes“. Men idéen hade han fått från
Frankrike, där bl. a. M:me de Genlis skapade sig ett euro-
peiskt rykte genom att skriva barnpjeser, vilka som bekant
också flitigt brandskattades av Gustav III för de dramer,
han själv skrev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
