Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Komedien - Regnard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 le joueur
gammal, slog han sig för sitt nöjes skull på litteraturen och
insåg riktigt, att lustspelet bäst passade för hans naturell,
likaså att denna mera lämpade sig för Théâtre Italien än
för Comédie française. Hans första stycken voro också
skrivna för farsörerna på den italienska skådebanan, och
reminiscenserna från denna skola dröja också kvar i hans
senare dramer; de hava den raska takten, det glada skrattet
och den fria moralen i Commedia dell’arte. Molière själv hade
ju börjat i denna skola.
Någon större uppmärksamhet väckte dessa förstlingsstycken
icke, och såsom lustspelsförfattare slog han först igenom med
den på Comédie française 1696 uppförda versifierade fem-
aktskomedien Le Joueur. Molière har här tydligen varit hans
förebild, men själva huvudfiguren påminner snarare om La
Bruyère än om den store lustspelsförfattaren. Molière hade
väl skapat dylika typer, Harpagon, Tartuffe m. fl., men de
hade varit psykologiskt studerade och analyserade ; La Bruy-
ères däremot voro snarast konstruerade, “allmänmänskliga“,
icke individualiserade, typer, icke verkliga människor. Valère,
hjälten i Le Joueur, är en karaktär i La Bruyères stil. Han
är en ursinnig spelare, men hans spelpassion yttrar sig på
ett ganska egendomligt sätt. När han vinner, glömmer han
sin kärlek till Angélique, och lika regelbundet flammar denna
upp, då han förlorar. Motivet med rouletten såsom erotisk
barometer är ju ganska roligt, men knappt lånat från det
verkliga livet. Och på erotiken hava vi mycket svårt att
tro. Då Valère till sist går miste om Angélique, tröstar
han sig med en lätthet, som alla älskare borde avundas
honom : Le jeu m’acquittera des pertes de l’amour. Med
dessa ord slutar stycket. Men ej heller älskarinnan känner
någon tagg i hjärtat, då hon förvissat sig om Valères lögn-
aktighet och hans oförbätterliga spelpassion, och utan någon
själsstrid räcker hon sin hand åt Dorante. Så enkelt går
det dock icke till hos Molière. Men viktigare är en annan
skillnad. Molière hade varit en sträng sededomare, och när
han skildrat skenheligheten och girigheten, hade det varit
för att hudflänga dessa laster. Regnard har intet dylikt
patos. Han bara skrattar åt spelaren, och att dennes passion
kunde hava sina tragiska följder, var något, som han ej
tyckes hava reflekterat över. Detta är ganska karaktäristiskt
för tiden. Man led av ett fullkomligt spelraseri. Men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
