Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Komedien - Regnard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE JOUEUR 193
enda olycka, som man tyckes hava fruktat, var att förlora.
Några decennier senare togs motivet upp i England, men då
hade synpunkten förändrats, och i Moore’s Gamester fick
man den mest tårdrypande framställning av den förut blott
komiska lastens följder.
Emellertid märker man knappt dessa brister, då man läser
Regnards stycke, ty det är onekligen sprittande kvickt, glatt
och roligt. Och för ett lustspel är det dock av vikt, att
man skrattar, innan man kritiserar. Men Regnard hade
också andra förtjänster. Han äger i hög grad 1700-talets
förmåga av miljöskildringar, och i den punkten är han en
representant för den nya realismen. Vi behöva blott taga
början. Valeres betjänt Hector sitter halvsovande i en län-
stol och inväntar sin herres hemkomst. Det är redan full
dager, men ännu har Valere ej slutat på sitt spelhus. Så
kommer han till sist, utvakad och förtvivlad, ty han har ej
en sou i behåll. “Har någon varit och sökt mig?“ “Bara
de vanliga fordringsägarne“. Dem bryr han sig alls inte
om. Men han behöver pengar, och Hector måste därför ut
och vigilera — med några få drag få vi här en dylik vivörs
hela liv.
Hans nästa stycke, Le Distrait, står i ett ännu starkare
beroende av La Bruyère och är knappt annat än en dramati-
sering av en “karaktär“, för vilken jag förut redogjort.
Mera framgång hade han, då han efter Molières föredöme
bearbetade några av Plautus’ stycken, såsom i Le Retour
imprévu (Mostellaria) och . Les Ménechmes, där han på ett
synnerligen lyckligt sätt varierat det gamla tvillingmotivet,
delvis med anlitande av Molières M. de Pourceaugnac. Men
jag förbigår dessa och andra stycken för att blott fästa mig
vid hans sista, som tillika är hans mästerverk: Le Légataire
universel — ett stycke, som Molière icke skulle hava blygts
över att hava skrivit. Motivet är delvis lånat från Le
Malade imaginaire, men tonen är densamma som i Les Four-
beries de Scapin. Det är det glada skälmstyckets apoteos,
skrivet med ett så strålande humör, att man ej nännes komma
med några moraliska betänkligheter.
Géronte är en ny Argan, en gammal egoist, som blott
tänker på sin hälsa, men som i olikhet mot Argan verkligen
står på gravens brädd. Trots sin skröplighet vill han emeller-
tid gifta sig med den unga och vackra Isabelle. Hon och
Schiiek. Allmän litteraturhistoria. V. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
