Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Komedien - Marivaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 MARIVAUX SOM KOMEDIFÖRFATTARE
nes sällade han sig avgjort till de senare, trodde sig skildra
verklighetens värld, ej den heroiska tillvaro, inom vilken
antikens och klassicitetens författare helst dvaldes, men fi-
gurerna i hans lustspel hava ej verkliga väsens fasta kon-
sistens, utan de verka, såsom ofta framhållits, mera såsom
silhuetter än såsom genomarbetade karaktärer, skuggor,
som skymta förbi bakom en tyllridå, graciösa fantasiskapel-
ser ur en rokokons Midsommarnattsdröm. Frändskapen mel-
lan dessa lustspel och nyromantikern Alfred de Mussets
proverbes har också slagit Marivaux’ alla läsare. Liksom
dessa proverbes hava de en avgjort romantisk klangfärg,
och denna kommer fram även i de små reminiscenser, som
här finnas av hans italienska skådespelares Commedia dell’
arte. Arlequin är fortfarande med, Silvia är en mera för-
finad Colombine, och även “chevaliern“ och “markisen“
göra till hälften intryck av figurer i en italiensk mask-
komedi. Den antika komediens uppfinningsrike “slav“,
som levat kvar både hos Molière och i Commedia dell’ arte,
möfer oss även hos Marivaux, men i förädlad gestalt. Han
sysselsätter sig där ej längre med så vulgära uppgifter som
att bedraga en gammal girig gubbe på hans kassaskrin
eller lura en svartsjuk, till åren kommen älskare eller äkta
man, utan har, såsom i Les fausses confidences, förvandlats
till en psykolog i Marivaux’ stil, vilken trängt in i kvinno-
hjärtats alla mysterier.
Såsom jag nu sökt skildra voro Marivaux’ flesta dramer.
Men han skrev även andra, rent fantastiska små lustspel,
som hava en ännu starkare romantisk färgton, icke minst
genom den nyans av älskvärd ironi, som ligger utbredd
över dem. Det var med ett dylikt stycke, Arlequin poli
par l’amour, som han först slog igenom. Jag behöver
blott uppräkna de handlande: en fé, vilken är förälskad i
en skön yngling, Arlequin, som hon bortrövat och fört till
sin trollträdgård, herdinnan Silvia, en herde, féens kvicka
och hjälpsamma tjänare Trivelin samt några bifigurer. Detta
är ju nästan som en rollförteckning i Midsommarnattsdröm-
men eller Stormen. Men även själva handlingen har ett
— väl tillfälligt — syskontycke med en episod i Shakspe-
res ungdomsdrama. Den vackre Arlequin är nämligen en
oförbätterlig tölp, ett fullkomligt träblock, ett dumhuvud,
alldeles som Titanias älskade, och mot denna känslolöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
