Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Crébillon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 CRÉBILLON SOM TRAGIKER
Den politiska ställningen är således nästan lika inkrånglad
som den erotiska situationen: Zénobie älskar Arsame, men
Pharasmane, som ej vet av, att Zénobie är hans brorsdotter
och sonhustru, vill tvinga henne till äktenskap och förvisar
Arsame, i vilken han med rätta ser en rival. Zénobie vet
ej av, att Rhadamisthe lever, lika litet Rhadamisthe att
Zénobie ej är död. Först med den tredje akten äro alla
förberedelserna för handlingen klara. Arsame, som ej känner
sin bror, ber den romerska ambassadören hjälpa honom att
rädda Isménie. Rhadamisthe, som är okunnig om, vem
Isménie i verkligheten är, lovar detta och söker förmå
Arsame till förräderi mot fadern, vilket denne högsinnat
avböjer. Så träffas Rhadamisthe och Zénobie och igenkänna
varandra, Zénobie förlåter mordförsöket, glömmer, att han
mördat hennes far och vill bliva honom en trogen hustru,
trots det att hon älskar Arsame — således samma över-
mänskliga dygd som i La fausse antipathie. Den ädle
Arsame inviges i hemligheten och avstår från en kärlek,
som nu vore brottslig. Rhadamisthe och Zénobie skola fly.
Men så slutar det hela därmed, att den omänsklige Pharas-
mane, som fått kännedom om Zénobies tillämnade flykt,
sticker ned Rhadamisthe — dock utan att veta, vem han
är. Då Rhadamisthe, som döende föres in på scenen, yppat
sin börd, gripes likväl Pharasmane av en våldsam förtvivlan,
och Rhadamisthe dör, lycklig att till sist hava återfunnit
en far — “ert hjärta veknar, jag ser edra tårar strömma!“
Den förkrossade Pharasmane förenar nu Arsame och Zénobie
samt avstår åt dem Armeniens krona.
Redan av referatet är det tydligt, att vi här kommit
tillbaka till Le grand Cyrus — ämnet är också lånat från
en roman av Segrais. De politiska förvecklingarna hava,
alldeles som i barockromanen, sin yttersta orsak i hjältarnas
kärlek till Zénobie, karaktärerna äro rent konstruerade, oper-
sonliga och abstrakta, antingen övermänskligt ädla eller
underverk av grymhet, det hela är anlagt på samma över-
raskande händelseförlopp som i 1600-talets romaner, situa-
tionerna äro onaturliga och idealismen alldeles falsk. Det
hela är således ren barock, och samtidigt med det att tids-
riktningen i övrigt går mot en allt starkare realism —
såsom vi sett inom romanen och komedien — håller sig
barockens falska idealism krampaktigt kvar inom tragedien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
