Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Crébillon - La Motte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CRÉBILLON SOM TRAGIKER 22 5
Bakom Crébillons drama låg likväl en estetisk teori, som
förklarar åtskilliga av styckets brister. Tragediens uppgift
var att genom fasa (terreur) väcka medlidande. Men å den
andra sidan fick skalden icke såra åskådarnas “délicatesse“
eller deras “bienséance“. Det var detta program Crébillon
sökte tillämpa i sitt stycke. Medlidande hysa vi med den
olyckliga Zénobie, också med den ädle Arsame, och själv
hade Crébillon tydligen sympati för den vansinnigt förälskade
Rhadamisthe, som får ett så rörande slut, i viss mån slut-
ligen för Pharasmane, som så hårt drabbats av olyckornas
tyngd. Ännu mindre saknar man den “terreur“, som en tragedi
enligt Crébillon måste framkalla: en man, som mördar sin
hustru, en far, som dödar sin egen son, en svärfar, som
står i begrepp att begå blodskam — mer kan man ju rim-
ligtvis ej begära. Medlidande och fruktan — även fasa —
voro ju emellertid inga nyheter, utan begrepp, med vilka
estetikerna laborerat ända sedan Aristoteles’ dagar. De ny-
heter, som Crébillon ansåg sig hava funnit, voro, dels att
medlidandet skulle väckas genom fasa — således icke att
genom fruktan och medlidande rena affekterna — dels att
dessa gräsligheter likväl ej fingo såra åskådarens “bienséance“.
I själva verket var det ej så farligt, som det såg ut: hustrun
blir icke mördad, Pharasmane dräper visserligen sin son,
men gör det ovetande, och han vet heller icke av, att Zénobie
är hans sonhustru. Detta borde enligt Crébillons åsikt förta
det pinsamma intrycket, så mycket mera som de dygdige
Arsame och Zénobie till sist få sin belöning. “Crébillon
le terrible“ — som han kallades — hade såsom man härav
finner trots alla gräsligheter likväl en viss dragning till den
sentimentalitet, som är så kännetecknande för hela århund-
radet, och “fasan“ i Rhadamisthe et Zénobie upplöses till
sist i försonande, medlidsamma tårar. Det var “medlidan-
det“, som var tragediens mål, och gräsligheterna voro blott
ett medel, med vilket han sökte nå denna effekt.
LA MOTTE
Denna sentimentalitet återfinna vi även hos en annan av
denna tids tragediförfattare, Antoine Houdart de La Motte
(född 1672, död 1731). Men han kan icke såsom Crébillon
Schück. Allmän litteraturhistoria. V. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
