Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRE SOM TRAGÖD 241
säger han, “är patetisk, men om stilen icke också vore det,
skulle det hela vara blott barnsligt“. Voltaire däremot var
kemiskt ren från all lyrisk känsla. Där han icke blott är
en dramatisk faiseur av samma art som Sardou, är han
uteslutande retoriker, och skillnaden mellan denna rimmade
retorik och prosan är icke vidare stor. Trots all sin begåv-
ning var Voltaire innerst en lika torr prosaiker och ratio-
nalist som La Motte.
Hans uppfattning av den grekiska litteraturen var också
densamma som de modernes och alldeles motsatt den, som
hystes av den med hellenisk diktning så förtrogne Racine.
Den grekiska tragedien var i Voltaires ögon lika upprörande
barbarisk som den engelska. Philoktetes, som skriker av
smärta från sitt öppna sår, Oidipus, som sticker ut sina
ögon, Prometheus, som är fjättrad vid klippan — allt detta
var för honom osmakligt och barbariskt; “på Aiskhylos’ tid
befann sig konsten ännu i sin barndom, liksom den engelska
teatern på Shaksperes tid“, ehuru det hos de grekiska tra-
göderna liksom hos Shakspere fanns enskilda, mäktiga sce-
ner. Men detta är ju de modernes torra, poesilösa ratio-
nalism.
Mot La Motte försvarar Voltaire visserligen de tre en-
heterna. Men han har alls icke samma lätthet som Racine
att själv iakttaga dem — helt naturligt, då hans drama
var ett händelsedrama. Hans kanske mest konstnärliga tragedi,
Mérope, har i själva verket tre handlingar, tre problem:
skall Mérope återfå sin son, skall hon själv döda honom i
tro, att han är Egisthes mördare, skall hon kunna rädda
honom för Polyphonte? I Andromaque är det blott ett
enda problem. Hur Voltaire redde sig med rummets en-
het framgår t. ex. av Brutus: “teatern framställer ett parti
av konsulernas hus på den Tarpeiska klippan. Det capito-
linska templet synes i fonden. Senatorerna ha församlats
mellan templet och huset vid Mars’ altare“. Men i en föl-
jande scen heter det: “Arons och Albin förmodas hava
kommit in från audienssalen i ett annat rum i Brutus hus“.
— Enheten var således blott skenbar, och hans försvar för
enheterna är mer än lovligt ytligt samt visar, att Voltaire,
trots sin ständiga kamp mot “fördomarna“, själv i hög grad
var deras slav. Eransmännen — skriverhan — “ äro de första
av alla nyare folk, som återupplivat de visa reglerna för
Schilck. Allmän litteraturhistoria. V. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
