Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I A 2 VOLTAIRE SÖM ÏÏIAÔÔB
teatern; de andra folken hava länge vägrat att pålägga sig
ett ok, som syntes dem så strängt. Men som detta ok var
berättigat och som förnuftet till sist triumferar, så ha de
med tiden underkastat sig dem. Alla nationer börja nu att
såsom barbariska betrakta de tider, då dessa regler ännu för-
summades av de största snillen såsom Lope de Vega och
Shakspere; nu erkänna de den skuld, i vilken de stå till
oss, som dragit dem ur detta barbari. Skall då en frans-
man med uppbjudande av hela sin begåvning söka föra oss
dit tillbaka?“ La Motte hade skrivit: “Det skulle icke
förvåna mig om en klok nation, som är mindre hängiven
dessa regler, kunde finna sig i att se Coriolanus i den för-
sta akten dömd i Rom, i den tredje mottagen av volskerna,
i den fjärde belägrande Rom etc.“ Lör det första — sva-
rar Voltaire — “kan jag ej förstå, att ett folk, som är
klokt och upplyst, icke underkastar sig dessa regler, som
alla äro härledda ur den sunda smaken. Rör det andra in-
ser var och en, att det anförda exemplet ger oss tre olika
tragedier, och en dylik plan skulle, även om den utfördes
i en vacker vers, resultera i ett stycke av Jodelle eller
Hardy, skrivet av en habil modern författare“. Att hos
en radikal tänkare som Voltaire finna en dylik dogmatism,
är onekligen egendomligt.
Liksom Voltaire bekämpade les modernes utan att inse
sin frändskap med dem, likaså bekämpade han barocken.
Jag har redan påpekat, att hans på överraskningar och
upptäckter så rika drama i byggnaden står Quinaults och
Crébillons ganska nära. Voltaires uppfattning av det tra-
giska är också i det väsentliga densamma som Crébillons.
Alla Voltaires tragedier gå ut på att genom fruktan väcka
medlidande, och liksom Crébillon är han synnerligen ange-
lägen om att icke såra åskådarnes “bienséance“. Den “veke“
Racine är i detta fall vida strängare, och man behöver blott
i detta fall jämföra avslutningen av Andromaque. och av Mé-
rope. Ehuru Voltaire själv väl var så litet sentimental som
möjligt, var han å den andra sidan nog mycket journalist
att i detta fall ge efter för tidsströmningen. AUa hans
stycken sluta i tårar: den bistre Brutus gråter, Orosmane
likaså, och Alzire har en rent larmoyant slutscen. La
bienséance bür aldrig sårad: Séide mördar visserligen sin
far, men vet ej av deras släktskap, Orosmane dödar Zaïre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
