Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRE SOM TRAGÖD 243
men av étt misstag, och. Zamore, som dräper Guzman,
ångrar sig djupt.
Men i en mängd punkter ställde sig Voltaire verkligen i
opposition mot barocken, ehuru han av räddhåga för publi-
ken ej vågade taga steget fullt ut. Han fördömde bruket
av “confidents“, men behöll dem —■ i Mérope t. ex. har
Polyphonte en förtrogen och Mérope t. o. m. två, som blott
ha till uppgift att fånga repliker. Han klandrade vidare
de långa berättelserna och sympatiserade med engelsmän-
nen, som ersatt dem med en på scenen framställd hand-
ling, men i Mérope berättas hela katastrofen. Han var i
princip för att, när så behövdes, använda massor på scenen,
och han hade tydligen gripits av de rörliga folkscenerna i
Shaksperes dramer. Men i Brutus vågar han ej gå längre
än att låta senaten under tystnad företaga en omröstning,
i Mort de César var han djärvare och sökte efterbilda den
stora folkscenen med talen vid Césars lik, men då stycket
ej hade någon vidare framgång, ryggade han tillbaka för
en fortsättning. Han finner det orimligt, att hjälten väl
kan döda sig själv på scenen, men icke någon annan. Men
även här är han samma försiktiga general. Då Séide skall
mörda Zopire, nödgas den gamle gå bakom ett på scenen
uppställt altare, och först då han blivit osynlig för publiken,
kan dådet utföras. På samma sätt i Zaïre. Då hon träf-
fas av Orosmanes dolk, faller hon “dans la coulisse“ och
försvinner därmed från scenen.
Den viktigaste punkten i hans angrepp på barocken var
likväl hans opposition mot det fadda galanteri, som hos ba-
rockförfattarne fått ersätta den verkliga lidelsen. Voltaire
själv var väl en alldeles för kall och opoetisk natur för att
kunna skildra denna, och den enda gång han närmat sig
målet, i Zaïre, har han plagierat Shakspere. Men egentli-
gen preciös kan han endast sällan sägas vara, och han har
dock vågat skriva stycken utan all erotik.
Med alla sina brister som dramatiker förde Voltaire dock
tragedien upp på ett högre plan än barockens. Hans drama
har i regeln ett verkligt idéinnehåll, genom honom blev det
ett uttryck för tidens omdebatterade tankar, ett led i upp-
lysningens stora strid, och detta betyder mycket. Det är
sant, att denna vinst köptes dyrt, för priset av Racines
fina psykologi. Men det var endast genom detta idéinne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
