Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Libertinismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 SAINT-ÉVBEMONT
att hålla sin tunga och sin penna i styr. Och Saint-Évre-
mont var en lärjunge till Montaigne, en skeptiker, som visser-
ligen ej hade någon önskan att bliva martyr för sin över-
tygelse, men som å den andra sidan hade svårt att under-
trycka den. Någon egentlig författarverksamhet utvecklade
han icke; hans förnämsta inlägg här är en liten dialog,
Conversation du Maréchal d’Hoquincourt avec le père Canage,
där den ene av de bägge interlokutörerna, en jesuit, till sist
nödgas medgiva, att den häftiga striden mellan hans orden
och jansenisterna i själva verket alls icke gällde den kristna
tron utan makten över biktstolen. Men Saint-Evremont hade
sin egentliga betydelse genom sin personlighet. I England
var han medelpunkten för en fransk koloni, som kom och
for och som därför utgjorde ett slags stift in partibus infi-
delium, och vidare stod han i flitig och ständig brevväxling
med sina vänner i Paris. Utan att själv kanske avse det,
blev han således en ytterst verksam idéspridare. Den världs-
åskådning, till vilken han både i sitt liv och i sina brev
bekände sig, var den rena epikureismen. Han var — säger
Lanson — alldeles öppet en otrogen, som var betydligt mera
säker på, att han hade en mage än en själ och som därför
också var mera böjd att tillgodose den förras välbefinnande
än den señares frälsning, en gourmand av filosofisk över-
tygelse, vän av ostron, tryffel och vin, men å den andra
sidan en vis, som med klokhet och förstånd handskades även
med dessa njutningsmedel. Av sin levnadsfilosofi gjorde han
ingen hemlighet. Jag bekänner — yttrar han — “att av
alla filosofiska meningar om det högsta goda, finnes det ingen,
som synes mig så förståndig som Epikuros’“. Och till sin
gamla väninna Ninon skrev han: “Det viktiga är själva
livet. Åtta levnadsdagar äro mera värda än åtta århundra-
dens ära — efter döden“. Han intresserade sig icke ens
för den klena odödlighet, som ligger i ett under några släkt-
led fortlevande eftermäle och var således i den punkten mera
konsekvent än sedermera Voltaire. Men en man med detta
ideal eller rättare: en man utan alla ideal är ingen kättarför-
följare. Redan före Bayle och Locke uttalade sig Saint-Evre-
mont för en allmän tolerans, och naturligtvis var han en svuren
fiende till det religiösa hyckleriet, dessutom kvick, älskvärd,
spirituell, en ypperlig konversätör, en upplysningsfilosof redan
på frondens tid, ehuru utan efterföljarnas aggressiva lynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
