Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Libertinismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NINON 247
En bland hans lärjungar var Bolingbroke, och genom
denne, som i England hörde till Voltaires närmaste umgänge,
kom Saint-Evremont att påverka upplysningsrörelsens mest
berömde ledare. I Frankrike hade Saint-Evremont kvar-
lämnat en annan discipel, som också, denna gång utan allt
författarskap, kom att få en stor betydelse för sin samtids
syn på livet. Det var Ninon de 1’Enclos. Född 1616 och
av en tämligen god börd blev hon redan vid femton års
ålder föräldralös. Kort därefter möta vi henne såsom den
franska huvudstadens mest ryktbara kurtisan, men en kurtisan,
som intog en ställning för sig. Närmast bör man jämföra
henne med en av Atens hetärer, med Aspasia, eller med den
italienska renässansens s. k. cortegiane oneste. Sina beundrare
indelade hon i tre grupper: i “martyrer“, som fingo nöja
sig med hennes vänskap, “payeurs“ och “favoris“. Till den
sistnämnda klassen hörde Mad. de Sévignés man, vars enda
present till henne bestod av en ring av föga värde. När
hon — berättar Tallemant des Réaux — ledsnat på honom,
fick markisen av Rambouillet hans plats. Jag tror, skrev
hon till honom, “att jag skall älska dig i tre månader; det
är en oändlighet för mig“. Ty hennes förbindelser — “ka-
priser“, som hon kallade dem — voro ej av lång varaktig-
het, sällan över några månader, och Ninon var lika obe-
ständig i sin kärlek som männen. Hos henne berodde detta
på samma filosofi som Saint-Evremonts. Hennes älsklings-
författare var Montaigne, och för Tallemant des Réaux för-
klarade hon, att alla religioner voro fantasier, utan någon
sanningskärna. Då hon en gång höll på att dö, mottog
hon väl sakramenten, men förklarade strax efteråt, att det
skett endast “par bienséance“. Till Saint-Evremont skrev
hon: “De förhoppningar, som avse den närmaste tiden äro
i varje fall lika mycket värda som de, vilka sträcka sig
längre, och de äro mera säkra. Må väl — det är egent-
ligen däruti, som allt bör mynna ut“. Moralen borde enligt
hennes mening vara densamma för män som för kvinnor;
det, som enligt tidens uppfattning var tillåtet för det ena
könet, borde också vara det för det andra, och det var både
en orimlighet och en orättvisa att begränsa kvinnans dygd
blott till kyskheten, ty därigenom utesluter man redbarhet,
som i själva verket, både hos män och kvinnor, innefattar
alla dygder. Enligt den uppfattning, som nu började tränga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
