Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Libertinismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NINON 249
ning att se Ninon med mindre blida ögon, ty Ninon hade
varit älskarinna först åt Mad. de Sévignés man, sedan åt
hennes son och till sist åt hennes dotterson. Men det hind-
rade ej den berömda brevskriverskan att anse Ninons hem
såsom den yppersta skola för en ung ädlings utbildning.
Hennes mening delades ock av hertiginnan av Orléans, som
ett par år före Ninons död skrev: “min son tillhör hennes
umgänge, och jag skulle önska, att han ännu oftare gick dit.
Ty hon skulle hos honom ingjuta bättre och mera ädla
känslor än hans vänner kunna. Det finnes ingen hederligare
människa än M:lle de l’Enclos“. Hennes salong stod, utan
att man kanske lade märke därtill, såsom ett slags opposi-
tion mot de preciösa; Ninon var naturlig, glad, fri från
preciösernas sippa erotik, och hos henne levde något av
renässansens friska lynne kvar.
Hon lär icke hava varit någon bländande skönhet, utan
hennes tjuskraft låg i hennes esprit, hennes musikaliska begåv-
ning och kanske mest i hennes sprittande livslust. Tack vare
dessa egenskaper förstod hon att in i det sista bibehålla sin
ungdom och sin förmåga att fjättra männen. Jag har aldrig
— skriver de La Fare, en bland de yngre libertinerna —
“sett Ninon, medan hon ännu hade sin skönhet i behåll.
Men vid femtio år, t. o. m. vid över sextio har hon haft
älskare, som varit mycket kära i henne, och till vänner har
hon haft de utmärktaste män i Frankrike. Anda till nittio
år söktes hon ännu av samtidens bästa sällskap“. En anek-
dot, som visserligen lär vara apokryfisk, men som likväl
allmänt troddes, visar den uppfattning, man hade av hennes
oförbränneliga ungdom: en ung man blev dödligt förälskad
i henne, och då Ninon för honom yppade, att en förbin-
delse dem emellan var omöjlig, emedan han var hennes son,
tog han i förtvivlan livet av sig.
Från Saint-Evremonts och Ninons sista tid finnes bevarad
en brevväxling mellan de båda gamla. Den är älskvärd,
spirituell, naturlig. Men från bladen slår det oss dock till
mötes något av materialismens iskyla, och man märker, att
deras levnadsfilosofi, trots det att den skulle vara en lycko-
filosofi, icke gjort dem själva lyckliga. Alla — skriver Ninon
— “påstå, att jag mindre än andra har att beklaga mig
över årens flykt. Därmed må vara huru som helst ; säkert
är, att om någon föreslagit mig ett dylikt liv, skulle jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
