Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaires ungdom och mannaålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 HOS FREDRIK II
detta paradis. Markisinnan, till vars dygder troheten icke
hörde, hade kastat sina blickar på en ung officer, Saint-
Lambert, som visserligen var en klen poet, men som till
ersättning var vacker och yngre än Voltaire. Vid upp-
täckten av hennes otrohet ville Voltaire först bryta, men —
fann sig, och så ordnade man utan några scener ett ménage
à trois. Det kunde ju ske, ty Voltaires kärlek hade varit
minst lika mycket huvudets som hjärtats, och Brunetière
har kanske icke så alldeles orätt däri, att älskarinnans
markisinnetitel spelat en icke så liten roll; för le bourgeois
gentilhomme betydde det också något att vara och anses
såsom efterträdare till hertigen av Richelieu. I Temple
hade han för övrigt lärt sig en bred uppfattning av dylika
situationer, och ■—- som sagt — han fann sig.
Emellertid dog markisinnan du Châtelet i september 1749.
Voltaire stod nu utan hem. Men endast för en kort tid.
Bland sina korrespondenter hade han länge räknat Preussens
kronprins, som 1740 blivit dess konung, Fredrik den store,
och ett bland de första brev, denne efter tronförändringen
skrev, var till Voltaire. Det kunde knappt vara mera smick-
rande. Den nya monarken ville icke betraktas såsom konung,
utan såsom “en nitisk medborgare, en något skeptisk filosof,
men framför allt såsom en verkligt trogen vän“. De båda
filosoferna träffades också som hastigast först i Cleve och
sedan i Rheinsberg, och brevväxlingen fortsattes med ökad
värme. Konungen uppbjöd hela sin talang att fästa Voltaire
vid sin person, och Voltaire själv tänkte en tid på att så-
som ett slags diplomatisk agent kunna spela en politisk
roll, gjorde också 1743 i det syftet ett besök i Berlin.
Men den franska regeringen ville icke lyssna till Voltaires
inviter och själv hade han svårt att slita sig från Cirey.
Markisinnans död skapade emellertid en alldeles förändrad
situation. Av det franska hovet hade han väl på den sista
tiden mottagit flera ynnestbevis, ehuru Ludvig XV själv ej
dolde sin likgiltighet för honom. Men att slå sig ned i
Paris fann han dock betänkligt. Dels skulle han då komma
i en obehaglig närhet till Bastiljen, dels kunde han här icke
intaga den särställning, vid vilken han blivit van, och nu
hörsammade han därför Fredrik II:s inbjudan. Ludvig XV
gjorde inga svårigheter att låta honom resa. Då Voltaire
med sin talang att säga artigheter hos söderns störste konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
