Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaires ungdom och mannaålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOS FREDBIK II 265
anhöll om rätt att begiva sig till nordens störste, svarade
Ludvig XV helt torrt, att det var honom alldeles detsamma,
när och vart Herr de Voltaire reste.
Hur olika var däremot ej mottagandet i Potsdam ! Han
fick sitt rum alldeles intill konungens eget, de skulle träffas
som två kamrater, de superade tillsammans — en ära, som
aldrig vederfarits en fransk författare vid Ludvig XV:s bord
— han fick en årspension på 20,000 livre, orden Pour le
merite och en kammarherrenyckel. Och dock var det tyd-
ligt, att smekmånaden skulle bliva av ganska kort varaktig-
het. Fredrik II och Voltaire voro Europas två kanske
bästa huvuden och säkerligen dess båda största egoister.
Men Fredrik hade det övertaget, att han var en genomförd
realist, under det att Voltaire dock var en poet, som hade
fantasi, och den förde honom på villovägar. Med sin vanliga
cynism förklarade konungen helt öppenhjärtigt, att vad han
avsåg med sin inbjudan var att få ett spirituellt sällskap
och goda lektioner i franska: “man kan lära sig förträffliga
saker av en brottsling, och jag vill tillägna mig hans franska“.
Konungen nådde också sitt mål, och med sitt ekonomiska
snille drog han tillika försorg om, att lektionerna ej blevo
allt för dyrbara. Voltaire däremot hoppades att nå ett po-
litiskt inflytande, åtminstone ett litterärt, och däri hade
poeten grundligt missräknat sig.
Han hade kommit till Potsdam i juli 1750, och redan ett
år därefter kunde han för sin nièce berätta ett yttrande,
som konungen haft: “Herr Voltaire tänker jag begagna ännu
kanske ett år. När man pressat saften ur apelsinen, kastar
man bort skalet“. Voltaire var heller icke någon odelat
angenäm gäst. Först inlät han sig i en i varje fall mycket
tvetydig finansspekulation, som slutade i en process och
offentlig skandal. Sedermera kom han i strid med sin lands-
man Maupertuis, som var president för vetenskapsakademien
i Berlin, och gav mot honom ut åtskilliga giftiga satirer. Då
konungen anonymt tog parti för Maupertuis, lät Voltaire
icke avhålla sig från att fortsätta polemiken och riktade
mot Maupertuis en ny satir, Diatribe du Docteur Akakia,
som Fredrik lät bödeln offentligen bränna. Och till råga
på skymfen tvingades Voltaire att underteckna denna för-
klaring: “Jag lovar Hans Majestät, att så länge han gör
mig den nåden att låta mig få bo på slottet, skall jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
