Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Patriarken på Ferney
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CALAS 269
Ett rykte spred sig, att fadern, Jean Calas, som var refor-
mert, hade mördat sonen, därför att denne velat övergå till
katolicismen, — en beskyllning, som utan allt tvivel var
fullkomligt grundlös. Men icke desto mindre lät domstolen
först häkta hela familjen Galas och underkastade den sedan
tortyr. Jean Calas vidhöll trots plågorna sin oskuld, men
blev icke dess mindre dömd och avrättad, och en av hans
söner dömdes till landsflykt. Voltaire tog till en början
denna sak ganska lugnt, skämtade t. o. m. över den, men
han fann snart, att här hade han fått en lämplig angrepps-
punkt, och nu började han ett treårigt ursinnigt krig mot
den katolska kyrkans ofördragsamhet, ett krig, som slutade
i en fullständig seger. Icke blott att domen upphävdes och
att de överlevande av familjen fingo en penningeersättning,
utan domstolen i Toulouse hade inför hela Europa blivit
brännmärkt och den katolska kyrkan hade lidit ett av-
görande nederlag. Voltaire hade nu blivit en advokat för
alla, som råkat ut för den religiösa ofördragsamheten, och
efter Calas-processen följde flera andra, vilka tilldrogo sig
en nästan lika stor uppmärksamhet. Tack vare dem blev
patriarken på Ferney så gott som en påve för hela det fri-
sinnade Europa.
Voltaire stod nu på höjden av sin andliga makt, och man
har anmärkt, att det icke minst snillrika i detta snilles liv
var hans smak att dö i rätt tid. 1778, då han således var
åttiofyra år, överfölls han av en lust att ännu en gång
återse Paris, där han visste, att han nu skulle hälsas såsom
triumfator. Ehuru han ständigt klagat över sin bräckliga
hälsa, var han ännu vid full vigor, men hans vänner och
närmaste avrådde dock ivrigt denna resa, som för en man
vid hans ålder onekligen var ytterst betänklig. Men åld-
ringen stod ej att rubba, och den 10 februari var han till-
baka i sin ungdoms stad. Ovationerna för honom antogo
nu fullkomligt jättelika proportioner — på teatern, i Franska
Akademien, i frimurarorden etc. Och ehuru Voltaire i sin
fåfänga tålde vid mycket starka doser, voro dessa honom
dock för starka, den 10 maj blev han sjuk och den 20
slutade han sitt på växlingar så rika liv. Uppgifterna om
hans sista stunder hava varit mvcket motsatta, men säkert
är, att han dog utan att hava försonat sig med kyrkan.
Att han mycket ogärna skildes hädan, är väl ytterst sanno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
