Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Patriarken på Ferney - Voltaires personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 VOLTAIRES DÖD
likt, men troligtvis dog han varken såsom någon ångrande
syndare eller med någon förtvivlan inför de hotande eviga
straffen. Ärkebiskopen i Paris förvägrade honom också
kristlig begravning, och hans lik fördes därför hemligen ur
Paris till Champagne, där det provisoriskt jordades för att
sedan föras till Ferney. Därav blev emellertid ingenting.
I stället beslöt Nationalförsamlingen 1791, att hans stoft
skulle vila i Panthéon, i mausoléet över Frankrikes store
män, och i dess griftvalv gömmes det ännu, ty ryktet att
kvarlevorna under restaurationen blivit bortförda, lär sakna
grund.
VOLTAIRES PERSONLIGHET
I två århundraden har det stått strid om Voltaires person-
lighet. Striden började redan 1718, fortsatte ända till hans
död och återupptogs med nästan ökad häftighet under 1800-
talet för att i viss mån ännu fortgå. Men redan denna
strid visar åtminstone så mycket, att Voltaire, vilka fel han
än kan hava haft, dock icke hade det att vara en obetyd-
lighet. Han var ett kunskapens träd, dignande av frukter
på både gott och ont. Felen föllo lätt i ögonen, den senare
forskningen har ytterligare understrukit dem, och om så
mycket torde väl alla numera vara ense, att till helgonens
tal kan Voltaire svårligen räknas. Ty han hade icke blott
små svagheter, utan verkliga karaktärslyten.
Då revolutionens Frankrike den 11 juli 1791 jordade
hans stoft i Panthéon, handlade massan under intrycket av
en egendomlig villfarelse: att Voltaire varit en folkets man,
en demokrat, förelöpare till revolutionens hjältar. I själva
verket var han raka motsatsen, och hade han ej varit vis
nog att dö 1778, hade han, såsom man anmärkt, antagligen
1791 befunnit sig bland de aristokratiska emigranterna. I
ett brev 1765 hade han skrivit: “Jag misstänker, att vi ej
kunna ena oss om artikeln folket, som ni anser böra upp-
fostras. Jag menar med folket populacen, som blott har
armar för att kunna livnära sig. De skulle dö av hunger,
innan de hunnit bliva filosofer, och det synes mig nödvän-
digt, att det finnes okunniga tiggare. När populacen slår
sig på att resonera, är allting förlorat“. Och i en bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
