Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaires personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRES ARISTOKRATI 2 7 1
sina sista skrifter yttrar han: “Jag måste medgiva, att den
här världen består av lymlar, fanatiker och dumhuvuden.
Men bland dem finnes en obetydlig skara, som man kallar:
gott sällskap. Denna lilla skara är rik, väluppfostrad, kunnig,
belevad, blomman av människosläktet. Det är för den, som
de förädlande nöjena äro till, för den, som de store männen
arbetat“. Detta förfinade, aristokratiska sällskap var Vol-
taires hela värld, och han ansåg det såsom en “absurd oför-
skämdhet“ , om man skulle fordra, att han skulle tänka som
hans skräddare eller hans tvätterska.
I valet av umgänge var Voltaire en fullblodsaristokrat,
t. o. m. i valet av älskarinnor; han gick i det fallet aldrig
utanför den högsta societeten, och börden fick ofta väga upp,
vad som kunde brista i ungdom och skönhet. Hela sitt liv
vistades han på slott, och han, sonen till en borgerlig notarie,
lyckades bliva både gentilhomme ordinaire de la chambre hos
Ludvig XV och kammarherre hos Fredrik den store för att
sluta såsom greve av Tournay. Han var också till hela sitt
väsen hovman, och få hava ägt hans talang att smickra de
höge. Här kunde han nedlåta sig till verklig låghet. Ej
nog att han hyllade Madame de Pompadour, t. o. m. Dubarry,
utan han kunde även lovprisa en så upprörande rättskränk-
ning som Polens delning. Över huvud var det ingen hand-
ling av de “upplyste“ despoterna, som han ej var färdig
att försvara och berömma.
Ett annat uttryck för denna sida hos Voltaires karaktär
är hans ytterliga svaghet för popularitet. Få författare hava
varit mera fåfänga, mera fala för allmänhetens hyllning, och
det var denna svaghet som till sist lade honom i graven,
ty i Paris lät han sig rent av hyllas ihjäl. Även bakom
hans verkligt ädla handlingar låg mycket ofta denna po-
pularitetsjakt.
Men utom av denna fåfänga stötes man av ett annat
karaktärslyte hos Voltaire: hans brist på ärlighet. Han ville
aldrig öppet stå för sina åsikter, med mycket få undantag
äro alla hans något så när farliga skrifter anonyma, och
utan den ringaste hänsyn till sanningen förnekade han dem
offentligen. Han kastade obesvärat fram påståenden, som
han visste vara falska, särskilt när det gällde religionen. I
själva verket var han fullkomligt blind i sitt hat, och trots
sin ständiga kamp för toleransen har knappt någon varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
