Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaire som epiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESSAI SUR LA POÉSIE ÉPIQUE 2 7 9
hans uttalanden om Homeros och Milton. Den förra teck-
nar han mot bakgrunden av de primitiva kulturförhållandena
i forntidens Grekland. Man har klandrat honom för de
snedsprång, som hans gudar begå, och för hjältarnas brist
på hyvsning. Men detta är att klandra en målare, därför
att han klätt sina figurer i sin samtids dräkter. Homeros
har målat gudarna sådana, som han trodde dem vara, och
människorna såsom de voro. Homeros skulle teckna en Ajax
och ej en hovman från Versailles.
Det har på sista tiden i Frankrike stått en häftig strid
om Homeros. För min del har jag hos honom funnit både
de stora fel, som påpekats av kritiken, men också skönheter,
som äro större än felen, och jag har i det fallet överraskats av
hans likhet med Shakspere, vars monstruösa tragedier fort-
farande i England draga en större publik än Racines Andro-
maque och Addisons Cato. De äro alldeles regellösa stycken.
De omspinna flera år, hjälten kan döpas i första akten och
dö av ålderdomssvaghet i den femte, man ser trollkarlar,
bönder, fyllerister, narrar och dödgrävare, som sjunga sup-
visor och leka med dödskallar. Då jag ännu höll på att
lära mig engelska, kunde jag ej förstå, huru en så upplyst
nation som den engelska kunde beundra en dylik författare.
Men nu har jag insett, att det är omöjligt, att en hel nation
kan bedra sig i sin smak. Liksom jag sågo engelsmännen
felen hos honom, men bättre än jag uppfattade de skön-
heterna. För dem går Addison därför ej upp mot Shak-
spere. Det är snillets privilegium. Det bryter sig en väg,
där ingen förut gått — utan ledsven, utan regler. Sådan
var Shakspere och sådan var också Homeros. Chapelains
Pucelle har, till evig skam för reglerna, följt dem alla och
är en löjligt usel dikt. Men tolv verser i Iliaden stå lika
mycket över detta skräp som diamanten står över ett bjäfs
av järn eller mässing. La Motte har roat sig med att skriva
om Homeros, och han har avlägsnat många av felen, men
han har ej lyckats bibehålla en enda av skönheterna.
Ännu mera förvånande är det erkännande Voltaire ger åt
Milton. Han börjar med en troligen apokryfisk anekdot,
att Milton i Italien sett ett medeltidsspel om Adam, vilket
givit honom väckelsen till Paradise Lost. Trots styckets
absurditet, säger han, upptäckte Milton det sublima i ämnet,
och ofta finnes verkligen i saker, som förefalla den stora all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
