Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaire som epiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 ESSAI SUR LA POÉSIE ÉPIQUE
mänheten blott löjliga, en fläkt av storslagenhet, som blott
kan upptäckas av geniet. Att de sju dödssynderna utföra
en dans med djävulen, är höjden av dumhet. Men att
människosläktet störtat i olycka genom en människas svag-
het, är likväl ett gripande ämne, passande särskilt för det
engelska lynnet. Och det var detta, som gav Milton upp-
slaget. När fransmännen sedan fingo höra, att man i Eng-
land hade ett epos, som handlade om djävulens strid med
Gud, omen orm, som narrar en kvinna att äta ett äpple,
så skrattade de, ty av ett dylikt ämne kunde man enligt
deras tanke endast få stoff till en vaudeville. Men så över-
satte jagnågra partier, och man blev förvånad över att
finna en så storslagen inbillningskraft, det majestät, med
vilket han vågar måla Gud, beskrivningen av paradiset och
det första parets oskuldsfulla kärlek. Men alla omdömes-
gilla domare voro också ense om, att djävulen höll väl många
och långa tal, att vissa partier voro mera puerila än stor-
slagna och att där finnas många osmakligheter.
Man har svårt att tro, att denna avhandling skrivits av
den man, som framför andra gällt såsom psevdoklassicitetens
representant, och rättvisan fordrar ock det medgivandet, att
Voltaire själv varken förstod att tillämpa detta program eller
förblev det trogen. Icke heller var han här originell, ty
den miljöteori, han här utvecklar, hade redan några år
förut framlagts av Dubos. Men Voltaire tillämpar den
onekligen med stor talang, och även om hans här prokla-
merade idéer ej fingo betydelse för honom själv, fingo de
det för den oppositionsrörelse, som nu började mot klassi-
citetens för alla tider och alla folk gemensamma och oför-
änderliga skönhetsideal.
Trots de i det hela sunda teorier, som han framlade i sin
nu refererade essay, hade den sardoniske, skeptiske Voltaire
med sitt ständiga hånleende så få förutsättningar som möj-
ligt att kunna skriva ett folks nationella hjältedikt. Där-
emot är det tydligt, att den komiska epopéen just låg för
hans begåvning. Men även här är det en omtvistad fråga,
huruvida Voltaire lyckats. Den ifrågavarande dikten är som
bekant La Pucelle. Voltaire arbetade länge på den, huvud-
sakligen under Cirey-tiden, men var naturligtvis mycket
angelägen om, att detta ytterst skabrösa arbete ej skulle
komma till den stora allmänhetens kännedom. De avskrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
