Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaire som epiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 LA PUCELLE
hade tagits om hand av kyrkan, det väsentliga var ej hennes
patriotiska insats, utan hennes underverk, hennes kyskhet
och andra helgondygder. Det var mot denna uppfattning,
upplysningen reagerade. Det var med tron på helgonet,
som man gycklade, och Voltaire fann här en lämplig anfalls-
punkt på den katolska kyrka, som han så innerligt hatade.
Genom att smutskasta Jeanne d’Arc spred han löje över den
kyrka, som tagit hennes underverk på entreprenad.
Men även med denna ursäkt kvarstår mycket, som vi ha
svårt att se bort från. Det var icke upplysningsfilosofen,
som här riktade sina vapen mot medeltida vidskepelse, utan
en libertin, som icke blott älskade blasfemien utan ock den
séxuella smutsen. Det är denna libertinism med dess gri-
nande satyranlete, som behärskar hela dikten, och detta ha
vi svårare att förlåta. Den enda förmildrande omständighet,
som här kan andragas, är, att sådan var icke blott Voltaire
utan hela den tongivande klicken i Ludvig XV:s Frankrike.
Men med dessa förbehåll har dikten onekligen sina för-
tjänster, och den lider i varje fall ej av Henriadens huvud-
fel: att vara tråkig. Voltaire har verklig berättartalang,
är kvick och spirituell, och trots den oerhörda lasciviteten
är han icke vulgärt rå eller plump — dikten lästes ju av
damer som Mad. de Pompadour, vilka visserligen ej rodnade
vid slipprigheterna, men som skulle hava känt sig djupt
sårade av en Wycherleys språk. Voltaires förebild har tyd-
ligen varit den italienska renässansens epos, särskilt Pulcis
Morgante maggiore, men även La Fontaines sedeslösa contes
hava nog inspirerat honom, och hans Pucelle är i själva
verket en dylik conte, endast mera voluminös, en ättling
av medeltidens fableau. Det är dess gaminlynne, som här
går igen, och även detta kan sägas vara äkta franskt, så
mycket det här än sårar en modern fransman.
Den libertinuppfattning, som ligger bakom La Pucelle
och var själva grundtonen hos Voltaire, kommer under Cirey-
tiden fram också i andra dikter, av vilka den mest uppse-
endeväckande var Le Mondain, en satir, som påverkats av
Mandevilles bi-fabel och där Voltaire låter en ung sprätt
framlägga sin världsåskådning samt giva en kvick skildring
av “den gamla, goda tiden“ med dess råa vanor, dess brist
på förfinad kultur och dess beprisade “dygd“ — ett vackrare
namn på våra förfäders okunnighet om de njutningsmedel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
