Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaire som epiker - Lärodikter och romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DISCOURS SUR L’HOMME 283
som förljuva vår tillvaro. Och hur tråkigt hade ej männi-
skorna då mot nu! Det gamla paradiset må nu ha legat,
var det vill — därom må de lärde tvista: Le paradis ter-
restre est où je suis.
Voltaires satir går visserligen också ut över den unge
vivörens oförblommerade och oskolade filosofi. Men dennes
världsåskådning var dock hela libertinismens och Voltaires
egen: Paradiset låg här på jorden.
LÄRODIKTER OCH ROMANER
I varje fall kommer Voltaires egen livssyn vida bättre
fram i denna och andra liknande spirituella skämtdikter än
i hans allvarliga didaktiska poem, i vilka han ej tillåter
sin naturliga malice att spela, utan i stället anlagt moralistens
min, som icke rätt kläder en man, som hade olyckan att
vara så kvick som Voltaire. Hans Discours sur 1’homme,
som också skrevs under Cirey-tiden, ansluter sig till Popes
Essay on man och diskuterar frågan, vari människans lycka
består. Svaret mynnar ut däri, att någon fullständig lycka
ej kan nås här på jorden, men att arbetet, olyckorna och
döden äro nödvändiga och ej ens av en Guds vilja kunna
förändras. Man bör därför underkasta sig en lag, som man
icke kan ändra och se döden i ansiktet med en fast blick
och en undergiven ande: Contentons-nous des biens qui nous
sont destinés. En annan också berömd lärodikt är Sur la
loi naturelle, som är ett inlägg för en av de religiösa be-
kännelserna oberoende moral, vilken av Gud själv givits åt
människorna. Men det hela är snarast ett angrepp på de
uppenbarade religionerna, särskilt kristendomen. Det är kris-
tendomen, som framkallat de krig, som sönderslitit Europa,
och först i våra dagar hava människorna tack vare filosofien
blivit mera upplysta och mindre inhumana.
Den mest betydande av dessa lärodikter är dock den strax
efter den stora jordbävningen 1755 skrivna Sur le désastre
de Lisbonne, ty bakom denna ligger en verklig känsla; den
är ett sympatiskt vittnesbörd om, att Voltaire trots sin kyla
dock ägde hjärta för mänskligheten, en humanitet, som var
äkta och icke blott en pose. Hans forna optimism, som ej
suttit vidare djupt, har här givit vika, icke för några våld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
