Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Lärodikter och romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 LE DÉSASTRE DE LISBONNE
samma angrepp på försynen — som man kunnat vänta
av den obalanserade Voltaire — utan för en stilla och
verkligt nobel melankoli. I denna dikt skymtar det också
fram, att Voltaires deism icke var så fullständigt blottad
på allt religiöst innehåll, som man oftast är böjd att antaga.
Voltaire hade dock ett dunkelt behov att tro på en god
och rättvis, en human världsstyrelse, och när denna tro
rubbats, vållade det honom verklig smärta, kanske icke så
mycket av någon rent religiös känsla som av den humani-
tet, som hos honom fick ersätta religionen. Inför de många
offren av den fruktansvärda jordbävningen frågar han: var-
för, och får till svar, att Gud straffat dem för deras synder.
Men, utropar han då:
Quel crime, quelle faute ont commis ces enfants
Sur le sein maternel écrasés et sanglants?
Lisbonne, qui n’est plus, eut-elle plus de vices
Que Londres, que Paris, plongés dans les délices?
Lisbonne est abimée, et l’on danse à Paris.
Deras olycka, säger ni, är till andras väl!
De mon corps tout sanglant mille insectes vont naître;
Quand la mort met le comble aux maux que j’ai soufferts,
Le beau soulagement d’être mangé des vers!
Och han slutar:
Un jour tout sera bien, voilà notre espérance.
Tout est bien aujourd’hui, voilà l’illusion.
Un calife autrefois, à son heure dernière,
Au dieu qu’il adorait dit pour toute prière:
“Je t’apporte, ô seul roi, seul être illimité,
Tout ce que tu n’as pas dans ton immensité,
Les défauts, les regrets, les maux et l’ignorance“.
Mais il pouvait encore ajouter: Vexpe’rance.
Jag har också — kanske med orätt — tyckt mig för-
nimma något av denna känslans vibration, något av Strind-
bergs “stackars människor“ i de arbeten av Voltaire, som
väl äro de estetiskt mest betydande och de snart sagt enda,
som ännu hava någon läsekrets: hans så spirituella prosa-
berättelser. Jag har ej berört dem i min framställning av
den franska romanens historia under 1700-talets första del,
ty de ligga på ett helt annat plan. Marivaux’ och Prévosts
voro uttryck för den realistiska och sentimentala strömning,
som bröt sig mot upplysningen; Voltaires däremot äro typiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
