Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Montesquieu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 CONSIDÉRATIONS SUR LES CAUSES
voro orsakerna till dess fall. Men så ny, som ofta påståtts, var
knappast denna problemställning. Machiavelli hade redan
förut uppställt samma problem just med avseende på den
romerska staten. Men å den andra sidan kan man säga, att
syftet för Machiavelli var praktiskt-politiskt: att finna prin-
ciper av betydelse för det moderna statslivet; för Montes-
quieu däremot var det mera rent vetenskapligt. Och man
kan tillägga, att ingen historieskrivare norr om Alperna före
Montesquieu kommit sig före att se historien från dessa syn-
punkter. Det nya hos Montesquieu ligger för övrigt snarast
däri, att han på en serie historiska föreetelser tillämpat det
nya, naturvetenskapliga kausalitetsbegreppet. De verkande
krafterna hava icke, såsom hos Bossuet, varit övernaturliga,
utan utvecklingen har av naturliga orsaker skett med samma
nödvändighet som en fysisk process. Det var också Mon-
tesquieu, icke Machiavelli, som gav väckelsen till den nya
tidens pragmatiska historieforskning.
Men Montesquieu — banbrytare såsom han var — insåg
knappast svårigheterna för den metod, han ville tillämpa.
Ett historiskt resultat betingas av en sådan mångfald faktorer,
att forskaren aldrig kan nå dem alla, och då han ur det
fåtal, han funnit, söker bevisa resultatets nödvändighet, för-
faller han till konstruktion. Detta märka vi redan hos
Montesquieu och kanske ännu mera hos hans efterföljare
t. ex. Taine. Låtom oss betrakta grundtanken i beviset.
Rom var en liten stad, som redan från början var för sin
existens hänvisad till krig för att röva kvinnor, säd, jord
och kreatur. Därav skapades en krigisk anda hos folket,
en anda, som gjorde, att romarne aldrig slöto fred annat än
som segrare. Denna krigslystnad stärktes ytterligare genom
den republikanska författningen. En konung kan visserligen
vara ärelysten, men kan lika ofta förfalla till maklighet.
Konsuler, som väljas vart år, hava däremot en sporre att
under detta år utföra något stort, framför allt ett krig med
ett rikt byte, slavar, ny jord, guld o. s. v., som kan för-
delas bland medborgarne. En dylik stat, som befinner sig
i ett ständigt krig, måste antingen segra eller gå under.
Men Montesquieu besvarar icke frågan, varför det just var
Rom, som segrade, och icke någon av de andra grann-
städerna, där förhållandena, såsom han själv tyckes med-
giva, voro ungefär likartade. Och han erkänner, att Roms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
